Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KULL kul4, sbst.2, r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. -ar; l. KULLE kul3e2, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar; förr äv. KULLA, sbst.2, r. l. f.
Ordformer
(kull 1579 osv. kulla 1673. kulle 1538 osv. kullen, sg. best. 1639 osv. kållen, sg. best. 1594)
Etymologi
[fsv. kulder, kolder (med stammen kull-, koll-); jfr sv. dial. (Finl.) kulle, kulla, hjässa, ä. d. kol, hjässa, nor. koll, topp, i nor. dial. äv.: hjässa, hattkull, isl. kollr, topp, huvud, mnt. kol(le), huvud, topp på ört; av ett germ. kulna(n)-, besläktat med sanskr. gula-, gulikā, kula, huvud; ytterst till en ieur. rot gu, vara välvd o. d. (jfr KOTA, sbst. KUDDE, KULA, sbst.2—3, KUT, sbst.1, m. fl.). — Jfr KULL, adv., KULLA, sbst.3—6 o. v.1, KULLE, sbst.3, KULLIG, adj.3]
1) (†) hjässa; skalle; huvud. VarRerV 5 (1538). Hann .. hade slageth honom blåd slagh på kållen. SkrGbgJub. 6: 321 (1594). Han haar gått igenom tullen, så at han haar lijtet håår widh öron och intet vpi kullen. Törning 52 (1677). Vår Eric tog utaf .. sin nya hatt, / Men viste strax med smak hur han på kullen satt. Livin Kyrk. 16 (1781). Dalin (1852; ”i gamla språket”). — jfr HUVUD-KULL(E).
2) den rundade del av en huvudbonad som betäcker hjässan (motsatt: brätte l. skärm o. d.). Schroderus Comenius 514 (1639). Hattar med motteligit wek och kull. KOF II. 2: 218 (c. 1655). 1 st luden winter mössa, med blå Kull. BoupptRasbo 1765. En studentmössas vita kull. Folcke Vår 43 (1919). — jfr HATT-, MÖSS-, SAMMETS-, SIDEN-, SPETS-KULL(E) m. fl.
3) ss. förled i vissa ssgr för att beteckna rundad form l. avsaknad av vissa (hos föremålet l. varelsen i fråga i vanliga fall förekommande) utstående delar o. d. (horn, fötter, torn, hår).
Ssgr: A: (3) KULL-BAGGE. (†) bagge utan horn. Dybeck Runa 1842—43, 4: 72. —
(2) -BAND. (i sht i fackspr.) (prydnads)band omkring kull på huvudbonad. (Mössa med) fasonerat kullband. KatalNK 1917, Vår. s. 22. —
(3) -BESE. [jfr sv. dial. kôllebese (Hof DialVg. 179 (1772))] (†) man med kortklippt hår l. rakat huvud; jfr KULLA, v.1 1, KULLIG, adj.3 2. Ullenius Ro § 91 (1730). —
(3) -GRYTA. [fsv. kulgryta] (†) gryta utan fötter. Ii (dvs. två) kwlgrytor oc ii (dvs. två) fotegrytor. G1R 1: 175 (1523). ExposSlöjdprodSthm 1834, s. 72. —
(3) -HORNAD, p. adj. (†) kullig. En .. kullhornad Bete (dvs. gällgumse). LdVBl. 1841, nr 37, s. 4. —
(3) -KO. (kull- 1882 osv. kulle- SvForns.) (i vissa trakter) ko av hornlös ras, kullig ko; jfr KULLA, sbst.4 SvForns. 3: 145. LAHT 1922, s. 672. —
(3) -KYRKA. [sv. dial. kollkörka] (i bygdemålsfärgat spr. i vissa trakter) kyrka utan torn. VgFmT II. 1: 66 (c. 1670). SvKulturb. 1—2: 275 (1929). —
(2) -LUVA. (†) = -MÖSSA. Hülphers Norrl. 2: 197 (1775). NorrlS 1—6: 102 (1798). —
(2) -MÖSSA. (kull- 1641 osv. kulle- 1790) (i sht i kult.-hist. fackspr., i fråga om ä. förh.) särsk. dels: mössa som bl. består av en kull (utan skärm l. brätten), dels motsatt: toppmössa o. ”keps”. BoupptSthm 22/12 1641. En del (lappar i Kaitum begagnade) allenast små kullmössor av kläde utan bräm. SvKulturb. 11—12: 288 (1932). (Den förrymde fången uppträdde) klädd i mörk överrock och fångmössan, en grå kullmössa. SDS 1937, nr 322, s. 18. —
(3) -PESE. (†) = -BESE. Ullenius Ro § 91 (1730). —
(2) -PLATTA, r. l. f. (i fackspr.) inre, löst infäst, plättformig foderplatta i vissa herrhattar (hög hatt l. halmhatt). —
(2) -PLÄTT. (i fackspr.) = -PLATTA. Schulthess (1885). KatalNK 1904, Vår. s. 4.
B (†): KULLE-KO, -MÖSSA, se A.
Avledn. (till 2): KULLIG, adj.1, förr äv. KULLOT, adj.1 ss. senare led i ssgr: som har så l. så beskaffad kull; jfr BRED-, FLAT-, HÖG-, LÅG-, RUND-, STOR-, VID-KULLIG m. fl.

 

Spalt K 3137 band 15, 1938

Webbansvarig