Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KULLA kul3a2, sbst.4, f. l. r.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[jfr sv. dial. kulla, kolla, nor. kolle, isl. kolla, samtliga ss. beteckning för vissa hornlösa hondjur; ytterst till KULL, sbst.2, antingen direkt bildat till d. o. eller ock elliptisk bildning till ngn ssg med d. o. ss. förled, t. ex. KULL-KO (se KULL, sbst.2 ssgr)]
(i vissa trakter) ko av hornlös ras, kullig ko. Schroderus Lex. 57 (1637). Det var väl kullan ej fick horn, ty hon hade stångat ihjäl det andra fäet. Rhodin Ordspr. 40 (1807). BonnierKL (1925). — jfr RÖD-KULLA.
Ssg: KULL-KO, se KULL, sbst.2 ssgr.

 

Spalt K 3146 band 15, 1938

Webbansvarig