Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KULING kɯ3liŋ2, förr äv. KULNING, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(-ing c. 1760 osv. -ning 1749—1785. kyling (1628; möjl. tryckfel))
Etymologi
[jfr d. kuling; trol. efter holl. koeling; jfr äv. t. kühlung. — Jfr KUL, sbst., KULA, v.2]
i sht sjöt. (hård) vind; äv. (i icke fackmässigt spr.) om kastvind, vindstöt; jfr BY, sbst.1, KUL, sbst., KULTJE. Svag, frisk, hård, stark kuling. Vij hadhe een stark vestan kylingh. OxBr. 10: 98 (1628). En lätt susande kulning flåsade i seglen. Fischerström Mäl. 27 (1785). Fogelqvist SöderkRom 65 (1924; om kastvind). Kulingen hade .. ökat till storm. HågkLivsintr. 10: 261 (1929).

 

Spalt K 3135 band 15, 1938

Webbansvarig