Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KUL kɯ4l, r. l. m. ((†) n. HFinlÖ 1: 434 (1716), UrFinlH 260 (1717)); best. -en, äv. -n; pl. -ar; förr äv. KULA, sbst.1, r. l. f.; best. -an.
Ordformer
(kul (-uh-, -uu-) 1716 osv. kula 1831—1847)
Etymologi
[jfr sv. dial. kul, kula, (ä.) d. kul, kule, isl., nor. dial. kul; till stammen i KULA, v.2]
(numera bl. i vissa trakter) kuling HFinlÖ 1: 434 (1716). Som de .. fingo en styf kuhl och god vind. Nordberg C12 2: 536 (1740). Efter middagen blåste en liten kul. Kalm Resa 2: 106 (1756). VexjöBl. 1831, nr 21, s. 2. Trolle Duvall 1: 21 (1875). — jfr BRAMSEGELS-KUL. — särsk. bildl.: ”storm”. (Björnberg) ville sedan, då kulan var öfver, aldrig höra talas om denna (pänningtransaktion). Wingård Minn. 6: 30 (1847; med syftning på statsvälvningen 1809).

 

Spalt K 3121 band 15, 1938

Webbansvarig