Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KULA kɯ3la2, v.2 -ade.
Etymologi
[sv. dial. kula, blåsa litet; besläktat med KALA. — Jfr KUL, sbst., KULEN, KULING]
(i vissa trakter) i fråga om förh. på sjön: blåsa friskt; opers. Lind (1749). Möller (1790). Meurman (1846).
Särsk. förb. (i vissa trakter, i fråga om förh. på sjön): KULA I10 4. [sv. dial. kula i] om vind: blåsa upp, blåsa friskare; äv. opers. SDS 1918, nr 146, s. 9 (1824). Kula i, lilla vind! Sehlstedt 1: 208 (1861). —
KULA UPP10 4, äv. OPP4. börja blåsa friskt; opers. Weste (1807). Meurman (1846).

 

Spalt K 3132 band 15, 1938

Webbansvarig