Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KULNA kɯ3lna2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[fsv. kulna; till KULEN; jfr KOLNA, v.1]
1) (†) motsv. KULEN 1: bliva kall; äv. bildl.; i p. pf. äv. i adjektivisk anv.: kall; jfr 2. När Hästen får denna (sjukdomen) Fibel, .. Kulna Öronen. Rålamb 13: 188 (1690). Monn det finnes någon .. så kall och kulnad, at han af sådant (dvs. ett nedsättande rykte) icke bevekes til förtrytande. HSH 3: 261 (1747). Strand Tidsfördr. 2: 48 (1763).
2) (i vitter stil) motsv. KULEN 3: bliva kulen; äv. bildl.; i ex. från ä. tid stundom svårt att skilja från 1. Himlen mulnar, / Luften kulnar. / Vågen svartnar, allt oss stormen bådar. Nordforss Matr. 8 (1799). Förrän lifvet höstlikt kulnar. Valerius 2: 12 (1809). Himlen kulnar. Hedborn 1: 135 (1840).
Särsk. förb. (till 2; i vitter stil): KULNA TILL10 4. begynna bliva kulen; vanl. opers. Det stundar afton, / Det kulnar till. Gellerstedt 2Dikt. 109 (1881). Wester Reymont Bönd. 1: 133 (1920).
Avledn.: KULNAD, r. l. m.
1) (†) till 1: köld. Runius (SVS) 2: 8 (c. 1698).
2) (i vitter stil, mera tillf.) till 2: egenskap(en) l. förhållande(t) att vara kulen, kulenhet. Höstens kulnad. Zedritz 1: 14 (c. 1835).

 

Spalt K 3158 band 15, 1938

Webbansvarig