Publicerad 1938 | Lämna synpunkter |
KUNGSGÅRD kuŋ3s~gå2rd, äv. 4~1 (kúnngsgå`rd Dalin); best. -en; pl. -ar; förr äv. KONGSGÅRD l. KONUNGSGÅRD l. (i bet. 1) KONUNGAGÅRD l. KUNGAGÅRD.
1) (numera bl. i historisk l. vitter stil, i sht i fråga om ä. förh.) till KONUNG, sbst.1 I 1, om kungligt slott l. annan (större) byggnad där konungen (ofta tillfälligt, t. ex. under resor) brukar bo; stundom svårt att skilja från 2. The som hafua herligha clädher vppå, och leffua j kräszligheet, the äro j konnungs gordana. Luk. 7: 25 (NT 1526; Bib. 1917: konungapalatsen). Konungz gården i Biärtrå (i Ångermanland). Bureus Suml. 44 (c. 1600). Norges gamle konungar hade haft sin konungagård vid Nidaros. 2SAH 41: 251 (1866). Fornv. 1931, s. 249 (i fråga om forngerm. förh.).
2) i sht kam., till KONUNG, sbst.1 I 2: (större) jordbruksfastighet tillhörig kronan; jfr 1. G1R 4: 35 (1527). Carlbergs och Ulricsdals Konungsgårdars ägor. PH 5: 3075 (1751). Kronhemman .. som ligga under Kungsgårdar. LandtmFörordn. 9 (1765; efter handl. fr. 1688). Heckscher SvEkonH 1: 134 (1935).
-HJÄLP. (förr) naturaprestation som utgjordes till en kungsgård; i sht i uttr. Falu kungsgårdshjälp, om den naturaprestation (ved o. stockar) som i vissa delar av Dalarna utgjordes till Falu kungsgård. Bergv. 1: 801 (1734). BtRiksdP 1895, 2Hufvudtit. s. 3. 2NF (1911). —
Spalt K 3198 band 15, 1938