| Publicerad 1938 | Lämna synpunkter |
KUNGÖRA kun3~jö2ra l. -jœ2-, förr äv. KUNDGÖRA, v. -gör, -gjorde, -gjort, -gjord. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (se avledn.), -ING, -NING (se avledn.); -ARE (se avledn.).
1) på ett officiellt sätt göra (ngt) allmänt känt, låta (ngt) komma till allmän kännedom, göra kunnig, tillkännagiva, offentliggöra; äv. (i högre stil) förkunna (se d. o. 1). Kungöra ngt på predikstolen, genom anslag, i tidningarna. Kungöra en befattning till ansökan ledig. G1R 1: 26 (1521). Ty ath scrifften sägher till Pharaonem, Ther till haffuer iach vpweckt tigh .. ath mitt nampn skall wardha kungiordt j hela werldenne. Rom. 9: 17 (NT 1526); jfr 3; jfr FÖRKUNNA 1 b. Ingående af kristligt äktenskapsförbund kungöres inför denna församling: 1 gången (osv.). Hb. 1894, s. 20. Enligt den i våras kungjorda planen för (teaterns turnéer). SvD(A) 1933, nr 241, s. 10.
2) (†) på officiellt l. rättsgiltigt sätt underrätta l. notifiera (ngn om ngt). Tå må han .. honom som uthsatte (jorden) .. thet å näste tinge kundgöre, huem han the iord åther i hande pantsatte. Lagförsl. 154 (c. 1609). Enär något Biskops- eller Superintendents-ämbete blifver ledigt, bör Consistorium ofördröjeligen det Kongl. Maj:t kungöra. PH 7: 4898 (1759). Herr Borgmästaren Lind .. begierte råderum till i dag, hvarom öfrige Parterne kundgiordes. VDAkt. 1760, nr 451. Pauli Konstn. 206 (1913; arkaiserande).
3) (numera bl. i religiöst spr.) i allmännare anv.: tillkännagiva (ngt för ngn), meddela, underrätta; äv.: uppenbara. G1R 1: 1 (1521). Kungör migh then wägh ther iagh vppå gå skal. Psalt. 143: 8 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). Jobs Historia kungör, at .. (djävulen) är funnen mitt ibland Gudz barn. Phrygius HimLif. 66 (1615). De nya upptäckter och rön, som (Torbern) Bergman kungjorde rörande biens hushållning. 2SAH 32: 30 (1859). I det att han för oss har kungjort sin viljas hemlighet. Ef. 1: 9 (Bib. 1917).
KUNGÖRELSE, r. l. f. (m. Sahlstedt, ÖoL (1852)). handling(en) att kungöra osv. ngt; särsk.
1) till 1; särsk. konkret, om skriftlig (tryckt) handling, anslag o. d. som innehåller ett tillkännagivande från laga myndighet, meddelat till allmän kännedom l. efterrättelse; äv. om liknande tillkännagivande från enskild person. Allmän kungörelse. Utfärda, uppläsa en kungörelse. Spegel 279 (1712). Kongl. Maj:ts Kungiörelse. PH 5: 3016 (1750). Om predikan var kort, så voro kungörelserna (som upplästes i kyrkan) så mycket längre. Carlén Köpm. 2: 292 (1860). (På anslagstavlan) sitter stora, gulnade kungörelser från styrelser och nämnder. Moberg Rosell 5 (1932). jfr AUKTIONS-, LÄNS-KUNGÖRELSE m. fl.
2) (†) till 2; konkret. Ther then, som (lagligen) sökes, håller sig undan ..; låte tå Konungens Befalningshafvande skriftelig kungiörelse fästa på hans dör. UB 2: 3 (Lag 1734).
3) (†) till 3; äv. om predikan. VRP 14/4 1733. Främja Guds ords rena kundgörelse. Dalin Hist. III. 1: 150 (1761).
Ssgr (till 1): kungörelse-läsande, n. uppläsning av kungörelser.
-tid. adm. o. jur. tidrymd som måste förflyta från en kungörelses utfärdande till värkställande av viss åtgärd o. d.; jfr -termin. SFS 1893, nr 96, s. 37.
-ton, r. vid uppläsande av kungörelser. Den egendomliga sövande kungörelseton och takt, vilken (osv.). Laurin 1Minn. 323 (1929). —
KUNGÖRNING, r. l. f. (†) till 1; konkret: kungörelse. RARP 8: 156 (1660). Schultze Ordb. 1585 (c. 1755).
Spalt K 3198 band 15, 1938