| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖRKUNNA förkun4a l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förku´nna Weste; förkùnna Dalin), förr äv. FÖRKYNNA, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (se avledn.), -ING (†, FörsprNT 2 b (1526), Phosph. 1812, s. 33 (: spådoms-förkunning)); -ARE, -ARINNA, -ERSKA.
1) (numera bl. i högre stil l. skämts.) öppet (för alla) o. högljudt tillkännagiva (ngt), göra kunnigt; äv. med sakligt subj. Thå han vthgongen war begynte han förkunna och berychta thz som skeedt war. Mark. 1: 45 (NT 1526). Kyrkol. 18: 1 (1686). Ryktet förkunnade redan, att (osv.). Fryxell Ber. 6: 440 (1833). Genom lagen förkunnar Gud sin heliga fordran, att (osv.). Kat. 1878, nr 6. Böök ResSv. 203 (1924). — jfr UT-FÖRKUNNANDE. — särsk.
a) (numera föga br.) i fråga om officiellt tillkännagivande: offentliggöra, kungöra; förr äv. i förb. förkunna om, tillkännagiva. GR 1: 121 (1523). Därs. 22: 309 (1551). Stemningen kan förkunnas på Kyrkiovallen. Nehrman PrCiv. 140 (1732). Trodde Schagerström, att hon .. skulle låta lysning mellan dem förkunnas (dvs. avkunnas) än en gång. Lagerlöf ChLöw. 327 (1925). — särsk.
α) (†) med obj. betecknande kungligt brev, lag, förordning o. d.: offentligt uppläsa; äv. bildl. Lather .. oförtöffued förkynne för almogen thetta vpne breff. GR 1: 270 (1524). Då någon ny Lag skulle antagas, blef den förkunnad af Lagmannen. Dalin Hist. 1: 203 (1747). Wallin Vitt. 1: 84 (c. 1820). HHjärne i SvSpörsm. 7: 77 (1893; efter ä. källa).
β) (†) med obj. betecknande dom: avkunna. Lehnberg Pred. 1: 288 (c. 1800). Strinnholm Vas. 2: 459 (1820).
γ) (†) övergående i bet.: officiellt pålysa, påbjuda. Wåre öpne beseglde breff och mandater opå the Landzwäger som forkunnes schole (dvs. skola offentligen förklaras tillåtna för utlänningar). GR 13: 51 (1540). Tegel G1 2: 365 (”356”) (1622).
δ) (†) utlysa (en fest, kyrklig högtid o. d.). Jer. 36: 9 (Bib. 1541; Bib. 1917: utlystes). Tegnér (WB) 8: 131 (1836).
ε) (†) i uttr. förkunna (ngn) krig l. fejd, förklara (ngn) krig. Schroderus Sleid. 9 (1610). Dalin Arg. 2: 175 (1734, 1754). Strinnholm Vas. 2: 52 (1820).
η) (†) i uttr. förkunna (och ställa) (ngt) i kvarstad, belägga (ngt) med kvarstad. GR 13: 192 (1541). Därs. 22: 191 (1551).
b) (i religiöst spr.) göra allmänt känd l. bekant; närmande sig l. övergående i bet.: prisa; jfr 2. Ps. 1536, s. 26. Mitt nampn skal warda förkunnat j all land. Rom. 9: 17 (Bib. 1541; NT 1526: kungiordt). Ps. 1695, 106: 3; jfr Ps. 1819, 269: 3. — i uttr. förkunna (Guds) lov o. d., prisa (Gud osv.). OPetri MenFall N 5 a (1526). Wirsén Jul. 47 (1887).
c) (†) för allmänheten tillkännagiva tillvaron av l. det tilltänkta utgivandet av (en bok, tidskrift o. d.); jfr ANMÄLA 1 b α. SvMerc. 3: 1375 (1758). Thorild 2: 7 (1784).
d) (†) refl.: göra sig förnimbar; uppenbara sig; visa sig l. framträda (så l. så), manifestera sig; jfr 4. Intrycken af tingen förkunna sig för oss igenom känslor. Höijer 1: 45 (1795). Thomander 2: 55 (1831).
2) offentligt (muntligt l. skriftligt) framställa (en åsikt, en lära o. d.); nästan bl. i religiöst spr., med obj. betecknande Guds ord, evangelium, ngn trossats o. d. (ngn gg med obj. betecknande Kristus): i tal l. skrift utveckla (o. söka utbreda), predika; hava ss. ämne för sin predikan, predika om; äv. (numera mindre br.): framställa ss. lära l. lärosats, ”lära”; ngn gg i förb. förkunna om ngt. OPetri MenFall H 6 a (1526). Thenne war Christus Jesus hwilken iach .. förkunnar idher. Apg. 17: 3 (NT 1526). Gwdtz ordtz forkunnere och predicantere. GR 16: 107 (1544). (Den) författare, som framhåller, att samtlige kyrkofäderna förkunnat de eviga helvetesstraffen. Rydberg Vap. 95 (1891). Rudin OrdUngd. 2: 93 (1900). (Jesus) förkunnade ordet för dem. Mark. 2: 2 (Bib. 1917).
3) i fråga om meddelande som icke är offentligt: meddela (ngn ngt), tala om (ngt för ngn); numera bl. skämts. med anslutning till 1, 2. Mat. 14: 12 (NT 1526). Iagh vndrar, huar min herre ähr, / Att iagh honom förkunna må / Thet iagh på Slottet fick förståå. Asteropherus 15 (1609). Nu inträdde .. (skolpojkens) värdinna .. och förkunnade, att hon mätt och uppvägt alltsammans af djeknekosten, och befunnit den rigtig. CFDahlgren 4: 126 (1831). Nordström Amer. 9 (1923).
4) (†) vittna om (ngt); röja. Hans utvärtes anseende förkunnar fattigdom. Björn Pap. 45 (1794). Hagberg Shaksp. 1: 294 (1847).
5) (numera mindre br.) med avs. på ngt tillkommande, övergående i bet.: förutsäga, förutspå; äv. med sakligt subj.: bebåda; förr äv. i förb. förkunna om ngt. Apg. 7: 52 (NT 1526). Spåmän .. och Signerskor spodde och förkunnade om tilkommande ting. Schroderus Comenius 644 (1639). I dagens heliga Evangelium berättas huru Jesus sjelf förkunnar sitt lidande. Hagberg Pred. 2: 86 (1815). Bremer Nina 646 (1835). Östergren (1923). — jfr FÖRUT-FÖRKUNNANDE.
1) (†) till 1 o. 3: kungörande, tillkännagivande; uppenbarande. Vårth synnes oc meningx forkynnelse. GR 4: 60 (1527). Widegren (1788; med hänv. till kungörelse). särsk. till 1 a ε, i ssgn KRIGS-FÖRKUNNELSE.
2) (nästan bl. i religiöst spr.) till 2: predikande, predikan; stundom: lära; äv. i oeg. l. överförd anv. 1Kor. 1: 5 (NT 1526). (De litterära) Skolornas bålverk af förkunnelser och kritiker ramla till intet. Heidenstam i 3SAH 28: 26 (1916). Gammal och ny förkunnelse En studie i nutida svensk predikan. Holmdahl (1920; boktitel). jfr LÄRO-FÖRKUNNELSE.
3) (numera knappast br.) till 5: förutsägelse, spådom. Astrologiske Förkunnelser. Schroderus Os. 2: 375 (1635).
Spalt F 2827 band 9, 1927