| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖRKVÄVA förkvä4va l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förqvä´fva Weste; förkvä`va Dalin), förr äv. FÖRKVAVA, v. -er, -de, -t, -d; se för övr. KVÄVA. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Schroderus Dict. 57 (c. 1638), Möller (1745, 1755)), -NING; -ARE (tillf., Grimberg SvH 459 (1908; bildl.)).
1) (†; se dock b, d α) gm kvävning döda (ngn l. ngt), kväva; i pass. med intr. bet.: dö gm kvävning, kvävas; äv. i försvagad anv.: försvåra (ngns) andhämtning (så att han känner det, som om han skulle kvävas, l. så att fara för kvävning föreligger); ofta i uttr. förkväva ngn till döds; ngn gg allmännare (särsk. om sjukdom) utan tanke på kvävning: utsläcka (ngns) liv; äv. refl.: beröva sig livet gm kvävning (dränka sig); äv. i pass. i intr. anv.: dö gm kvävning (drunkna). Apg. 15: 20 (NT 1526). VarR 15 (1538). Dhen siuke .. gick bort i een siöö och sig dher förquafde. VDAkt. 1678, nr 189. Då hon förnam (det nyfödda) barnet gråta haar hon medh handen förqwafft dett till dödz. VRP 1697, s. 275. En som önskar at han i sin födslostund blifvit förqväfd af någon sjukdom. Pilgren FigBröll. 144 (1785). Förqväfva foster. Weste (1807; med hänv. till fördrifva). ”Här bränner solen oss”, .. / Af damm vi förqväfvas här. Runeberg 1: 225 (1841). Topelius Lb. 1: 143 (1860). — särsk.
a) i p. pf. ss. adj., i överförd anv., om rum: ”instängd”, kvav. Förtäpte och förqvaffde stuffver. GR 25: 506 (1555). Därs. 26: 298 (1556).
b) (i högre stil, fullt br.) med avs. på röst, suck o. d.: hindra att komma fram; hålla tillbaka, kväva; vanl. i pass. Stenhammar 20 (1792). Utan att rösten förkväves av gråt. Lagerlöf Körk. 75 (1912).
c) med avs. på eld (värme) o. d.: (gm avstängande av luften) kväva, släcka. Hiärne Orth. 137 (1717). Wallner Kol. 44 (1746). — särsk. i bild; jfr 2. Mörk Ad. 1: 338 (1743). Tessin Bref 2: 168 (1754).
d) om växt, vegetation o. d.
α) (fullt br.) tr., med avs. på annan växt osv.: taga livskraften från, döda l., i försvagad anv., hindra i utvecklingen. Sompt (av sådden) föll ibland törne, och törnebuskana vpwäxte och förqueffde thz. Mat. 13: 7 (NT 1526; ännu i Bib. 1917). Har .. (boken) hunnit någon styrka, förqväfver den icke allenast alla andra Träd och Buskar, utan äfven Ljungen. Retzius FlOec. 249 (1806). — särsk. i mer l. mindre ren bild; jfr 2. Tesse werldenes bekymber och rikedomenes sweek förquäffuer oordhit. Mat. 13: 22 (NT 1526); jfr språkprovet från NT här ovan. Lät desse ännu späda plantor i deras Barndom ej förqväfjas. Dalin Arg. 1: nr 8, s. 4 (1733; uppl. 1754: förtrampas; om ”snille och idoghet”). EHTegnér i 3SAH 5: 5 (1890).
2) bildl. till 1 (särsk. till 1 d α): hindra (ngt) att utveckla sig l. taga fart o. d., hålla nere, undertrycka; förr äv. allmännare: göra om intet, bringa ur världen, utrota, tillintetgöra; numera nästan bl. (i högre stil) med avs. på anlag, önskningar, begär o. d. l. ngn gg med avs. på meningar l. åsikter som söka arbeta sig fram till erkännande o. d. (jfr vidare a, c, d). OPetri Kr. 108 (c. 1540). Förqvafd snufva. Linné Bref I. 2: 85 (1746). HSH 16: 392 (1770). Pesten blef aldeles förqvafd. Björnståhl Resa 3: 101 (1778). Hvad som är evigt hos menniskan kan väl till en tid förqväfvas; men utrotas kan det ingalunda. Tegnér (WB) 3: 151 (1817). Hvad förstås dermed, att den gamla menniskan förqväfves och dödas? (Svar:) Dermed förstås, att vi genom daglig bättring befrias från köttets lustar (osv.). Kat. 1878, nr 234. — särsk.
a) (numera föga br.) med obj. betecknande uppror, stridigheter o. d.: kväva, kuva; i sht i pass. Schroderus Os. 1: 113 (1635). Cederschiöld Erikskr. 220 (1899).
b) (†) med avs. på skrift l. del av skrift: icke låta utkomma, hindra utgivandet av resp. utesluta, utelämna; undertrycka. Schroderus Os. III. 1: 85 (1635). Skulle Eders Höggrefl. Excellence ej finna .. (de tryckta arken) sådane som stå prof äller tolas, skall jag straxt förquäfja dem, att de ej utkomma. Linné Bref I. 1: 60 (1752).
c) (i högre stil) med avs. på ljud, tal o. d.: göra ohörbar; numera nästan bl. i pass. (ofta i intr. bet.): uppslukas; icke höras; ofta med bestämning inledd av prep. i: drunkna i (sorl o. d.). Schroderus Liv. 607 (1626). (De missnöjdas) rop skulle lätt förqväfvas i det allmänna bifallet. Odhner G3 1: 537 (1885). Lagerlöf Körk. 35 (1912). — särsk. (föga br.) i p. pf. ss. adj.: undertryckt, stilla. Ett förqväfdt sorl. Knorring Torp. 2: 203 (1843).
d) (numera knappast br.) med obj. betecknande person, själ o. d.: nedtrycka, överväldiga; nedslå, förkrossa; förr (enst.) äv.: bringa på fall. Schroderus Liv. 492 (1626). Mången stridzbahr man, som i krijget hafwer warit oförfäradt och segerwinnare, är af lyckan .. fallen och förqwafd worden. RARP 4: 476 (1650). Min sorg förqväfver mig, jag dignar bort af smärta. Nordenflycht QT 1745, s. 132. Han lefver i kärlekens förtärande motsägelser, .. känner sig förkväfd i .. (den älskades) närhet. Levertin Diktare 56 (1898).
Spalt F 2831 band 9, 1927