Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KUSIN kusi4n l. kɯ-, m.||ig. (Anm. Förr användes stundom skrivningen cousine, cusine om kvinnlig kusin); best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Ordformer
(cosin 1690. cousin 1690—1871. cousine, f. 1738—1871. cousiner, pl. 1702—1796. cusien 1692. cusine, f. 1710. kusin (cu-) 1789 osv.)
Etymologi
[av fr. cousin, m., cousine, f., av lat. consobrinus, m., consobrina, f., eg. född av systrar, av con- (se KON-) o. en avledn. till soror, syster (se SYSTER)]
1) benämning på syskonbarn med avs. på sådanas släktskap inbördes. Vara kusin med l. till ngn. En kvinnlig kusin. SvBrIt. 2: 15 (1690). Hon är min köttsliga Cusin. Kexél 1: 260 (1789). Vi ä bara släkt med släkten: kusiners kusiner. Östergren (1931). — jfr HALV-, HEL-, SMÅ-, STYV-KUSIN. — särsk. i mer l. mindre bildl. anv., för att beteckna likhet l. samhörighet o. d.; frände (se d. o. 4); äv. om sak. HH XVIII. 2: 76 (1690). Informatorn, som tyckes vara en andlig cousin till Grandison. SvLittFT 1838, sp. 748. Nu kom .. den ena efter den andra gubbkrämpan på mig — alla kusiner med gikten. Wingård Minn. 11: 91 (1849). Lappen är icke en halfbroder, han är knapt en kusin till finnen. Finland 57 (1893). Fan och räven äro kusiner. Ström SvenskOrdspr. 81 (1926).
2) (förr) ss. artigt tilltalsord till oskyld person (med vilken man var umgängesvän), användt i sht mellan personer av olika kön; äv. om person titulerad på detta sätt; jfr FADDER 2, FARBRODER 2 b, FRÄNDE 1 b. Högtährade Her Swedberg gamble gode wän och Cousin. PElfvius (1711) hos Swedenborg RebNat. 1: 211 (i brev). Hvila vid denna källa, / Hör våra Valdthorns klang Cousine. Bellman (SVS) 1: 263 (1790). Då gubben .. hörde att jag hette Soldan, blef han min farbror vid té- och kvällsvardsbordet — och .. (hans syster) min kusin. AFSoldan (1840) hos Aho Soldan 36. Min farmor och han voro såtaste vänner och gåvo (dvs. kallade) varann kusin. HjBergman i TurÅ 1930, s. 118 (i fråga om förh. på 1870-talet). — särsk. (†) om kvinnlig bekant av tvetydigt slag. Om vänskap sjunga de, jag sjunger om cousiner, / Om systrar i min famn, om lakan och gardiner. Bellman (BellmS) 4: 146 (1771). Han jollra tycks ännu bland smekande Cousiner / I smink och flärd och mousseliner. / Och slösa mynt och lif och kyssar och beröm. Lenngren (SVS) 2: 177 (1796).
Ssgr (i allm. till 1): A: KUSIN-BARN. kusins barn; syssling. Cavallin (1876). —
-DOTTER. (kusin- 1901 osv. kusins- 1892) NordT 1892, s. 210. —
-GIFTE. SAOL (1900). —
(2) -SKÅL. (kusin- 1817 osv. kusins- 1847) (förr) skål varigm man bekräftade överenskommelsen att säga ”kusin” till varandra; jfr BRORS-, DU-SKÅL. Drack cousinskål med några damer. Heinricius Ilmoni 19 (cit. fr. 1817). —
-SON. SoS 1903, s. 130 (1899; fr. finl. källa). Laurin 1Minn. 15 (1929). —
-TYCKE. om likhet mellan kusiner; jfr SYSKON-TYCKE. Tycka ni icke, att han har bra mycket kusintycke med Lydia. Knorring Skizz. II. 1: 180 (1845). —
-ÄKTENSKAP~200 l. ~002. Westermarck Äkt. 317 (1893).
B (föga br.): KUSINS-DOTTER, -SKÅL, se A.
Avledn.: KUSINAGE, r. l. m. (KKD, CFDahlgren 5: 33 (1832)) l. n. (Nordforss (1805), Klint). (cousin- 1702—1871. kusin- (cu-) 1734—1906) [efter fr. cousinage] (†)
1) = KUSINSKAP 1. 2RARP 6: 526 (1731). Klint (1906). särsk. i uttr. vara i kusinage med ngn, vara kusin med ngn. Lind (1749; under bevettert). Nyrén Charakt. 40 (c. 1765). oeg. Vill du lefva länge, så lef som ett diur utaf din slächt; ingen är så när i cusinage som apan. Linné (1734) hos Fries 2Linné 1: 134.
2) = KUSINSKAP 2. KKD 12: 138 (1702). Kusinaget med flickorna de dröjer vi med så länge. Hedenstierna Jenny 175 (1893). —
KUSINLIG, adj. (föga br.) adj. till KUSIN. Öfverskrida gränserna för den kusinliga vänskapen. Hedberg Ungdom 98 (1869). Idun 1930, s. 813. —
KUSINSKAP, n. förhållandet att vara resp. kalla varandra kusiner.
1) till 1. Nordforss (1805).
2) (förr) till 2. Weste FörslSAOB (1823).

 

Spalt K 3278 band 15, 1938

Webbansvarig