| Publicerad 1926 | Lämna synpunkter |
FRÄNDE frän3de2, m.||ig. (i sht i ä. tid användes ss. fem. ofta FRÄNKA); best. -en; pl. -er40, ngn gg 32 ((†) -ar PolitVis. 102 (1732; i pastisch); = (PPGothus Underv. I 1 a (1590))).
släkting. — jfr BEFRÄNDAD.
1) (jfr anm. omedelbart före 2) i fråga om släktskap i eg. mening: person med vilken ngn räknar sig i släkt (på grund av blodsband l. giftermålsförbindelse), anförvant, anhörig, skyldeman; ofta i sammanställningen fränder och vänner l. vänner och fränder. En kvinnlig frände. En nära frände. Hans närmaste (i sht förr äv. hans nästa) fränder på faderns (moderns) sida. Fränder till (förr äv. av l. med) någon. (De) begynthe sökia honom jbland theres frender och vener. Luk. 2: 44 (NT 1526). Haffuer han icke fadherbrödher, skole j giffua .. (arvet) hans nästa frender, som honom skylle äro j hans slecht. 4Mos. 27: 11 (Bib. 1541). Om .. (barnet) släcktades på sins Faders fränder. Verelius Herv. 85 (1672). Ung Frithiof är min frände, jag känner honom väl. Tegnér (WB) 5: 123 (1820). (Stenkil) var styfson af .. Emund Gamle .. eller annars nära frände med honom. Strinnholm Hist. 3: 7 (1848). Min gamla frände Fredrika Bremers .. ord. Wachtmeister AndraSidAtl. 31 (1901). — jfr ASA-, BLODS-, FÄDERNE(S)-, MÖDERNE(S)-, STAM-FRÄNDE m. fl. — särsk.
a) i åtskilliga ordspråk o. stående talesätt, t. ex.: Thet är better ath haffue en god Nåboo, en Frende i annen by. GR 11: 163 (1536). Frende j then retta och åliggiande stund, / Skole wel gåå fem hundradhe på itt pund (dvs. äro ingenting att räkna med). PPGothus Underv. I 1 a (1590). Frände är frände werst. SvOrds. A 6 b (1604) [jfr fsv. frændir æru wslom wærst]. Dhen rijke haar många fränder. Grubb 125 (1665). Fattiga fränder få lijten heeder. Dens. 206. Små Såår och fattigha Fränder, bör man intet förachta. Dens. 735.
b) (numera bl. ngn gg ss. överskrift i brev l. arkaiserande) vid hälsning o. i tilltal; förr äv. ngn gg användt till oskyld [jfr liknande anv. av FADDER, KUSIN]: (min) gode vän. Welsigne tigh Gudh, min skyldman och frende. TobCom. D 3 b (1550). K(äre) Frände .. det är Er syssla, at laga det … Dalin Arg. 2: 33 (1734, 1754; till oskyld?). Se, god dag, min vän, min frände! / Se, Buteljen menar jag. Bellman 4: 143 (1791). En välsignad morgon, Eleazar frände, hälsade Amram. Strindberg HMin. 1: 6 (1905; yttrat av en jude till en landsman); jfr 2. — Anm. Den hos Dalin (1851) upptagna bet.: ”trogen vän”, vilken uppgives ss. ”fordom” förekommande, torde snarast vara hämtad från sådana språkprov som det från Bellman ovan anförda.
Anm. till 1. Frände användes i bet. 1 numera huvudsakligen i vitter stil l. arkaiserande l. i genealogiska o. juridiska utredningar o. d. Dalin (1851) angiver ss. ordets huvudbet. ”nu”: ”Person, genom äktenskapsförbindelse med någon beslägtad”, men tillägger: ”Brukas stundom äfv. i samma bem(ärkelse) som Slägting”. Dalins uppfattning av frändes huvudbet. upptages av Sundén (1885) o. bekräftas av följ. språkprov: Zacharias Topelius var min frände, icke min blodsförvandt. MLybeck i SvD(L) 1917, nr 222, s. 9. Den har dock knappast allmännare giltighet. Däremot torde finnas (l. åtm. hava funnits) en viss tendens att förbehålla ordet för avlägsnare släktingar, särsk. släktingar i sidoled (från o. med syskonbarn). Detta skulle överensstämma med förh. i vissa nor. dial. Hof Förkl. 52 (1765) anmärker att ordet ”fordom (brukades) i synnerhet för syskonbarn”.
2) (i sht ss. senare led i ssgr) om person av samma folk, nation, ras o. d.: landsman, stamfrände. Ther medh athi thz samma lidhit haffuer vthaff idhra eghna frender. 1Tess. 2: 14 (NT 1526). Våra fränder Danskarna. SKN 1843, s. 57. (Pauli) fränder i köttet (dvs. judarna). Rydberg Sägn. 18 (1874). Våra asiatiska fränder. Dens. Varia 3 (1888, 1894). — jfr RAS-, STAM-FRÄNDE m. fl.
3) (i sht poet. l. skämts.) bildl. (jfr 4), om djur l. växt: som tillhör samma släkte l. familj o. d. Den sista sommarrosen / Står, blommande, allen. / Des kärleksfulla fränder, / Förgångne, visnat ren. Tranér Anakr. 132 (1825, 1833). (Den tvåhövdade kalvens) normalt bildade fränder. Rydberg Varia 70 (1890, 1894). — jfr ART-FRÄNDE.
4) mer l. mindre bildl. l. i överförd anv., för att beteckna nära samhörighet i ett l. annat avseende l. nära överensstämmelse l. likhet: i släkt, besläktad; såväl om person som om sak. Älskog och dryck äre nästa fränder. Grubb 895 (1665). Döden är ju sömnens frände. Kolmodin Dufv. 50 (1734). Hvarje blomma är din frände. Wallin Vitt. 2: 50 (1821; till en ung flicka). Nära fränder i anden äro han och jag icke. Rydberg Vap. 12 (1891). Ruben, känner du mig? Din ungdoms vän och frände af löftet? Strindberg HMin. 1: 12 (1905) [jfr Gal. 4: 23]. (Fångstredskapet) flaken med sin frände stocken. Ekman NorrlJakt 270 (1910). — jfr MENINGS-, NAMN-, SJÄLS-, SPRÅK-, STÅNDS-, TROS-, ÖDES-FRÄNDE m. fl.
-FOLK, se C. —
-KRIG, -LÖS, se C. —
-SPJÄLL. (-spel, -spiel, -spild) (†) = FRÄNDSÄMJOSPJÄLL. Frendspel, bolerij, och lönskeläghe. OPetri MenFall B 8 a (1526). Rudbeckius Kyrkiost. 11 (c. 1635). —
-SPRÅK, se C. —
-STOR. [jfr isl. frændstórr] (bl. ngn gg i fråga om ä. nord. förh.) Frändstor, .. den som har stor och förmögen slägt. Schultze Ordb. 1361 (c. 1755). Hildebrand Isl. 168 (1883). —
-SÄMJA, r. l. f. (fränd- 1602 osv. frände- 1619 (: Frände-Sämje-spjell). -sämio, nom. Abrahamsson 337 (1726)) [fsv. frän(d)sämi, isl. frændsemi]
1) (†, utom i ssgn -SPJÄLL) släktskap. Chesnecopherus Skäl Qqq 1 a (cit. fr. 1602). Kyrkioherden, then han för frändsämio halp till gellet. RP 8: 224 (1640). Fryxell Ber. 4: 341 (1830; e. handl. fr. 1600).
2) [säkerligen efter GRANNSÄMJA; jfr isl. góð var frændsemi með þeim] (numera bl. arkaiserande) sämja l. enighet l. godt förhållande mellan fränder. Knut hade .. altsedan plägat med honom god Frändsämja. Dalin Hist. 2: 155 (1750). Dalin (1851; angivet ss. mindre br.). Östergren (1922; ”mest om äldre förhdn”). —
-VIG l. -VIGE. [av isl. frændvíg, hos Verelius 80 (1691) med här angiven bet. (gm anslutning till ENVIG), i själva värket dock betydande: dråp av frände] (†) i fråga om fornnord. förh.: krig l. strid för att hämnas en dödad frände; jfr FRÄNDE-KRIG 2. Dalin Hist. 1: 210 (1747). Fryxell Ber. 2: 50 (1826). Utöfningen af .. (hämndrätten) måste genom något lagligt medel återhållas, så framt det allmänna lugnet icke skulle oupphörligen störas af långliga frändvig. Järta VSkr. 1: 212 (1832).
B (numera knappast br.): FRÄNDA-FLOCK, -LÖS, se C.
C: FRÄNDE-FLOCK. (frända- 1834—1852. frände- 1840—1871) [fsv. frända flokker] (arkaiserande) (för ngn sak församlade) manliga fränder. Att man samlade sin frändaflock, för att med våld utkräfja sin rätt af den andra ättens anhöriga. Strinnholm Hist. 1: 563 (1834). Kindblad (1871). —
-FOLK. (fränd- 1908—1913. frände- 1869 osv.)
1) (föga br.) till 1: släktingar. (Skallegrim) hade med sig husfru och barn och annat frändefolk. Bååth EgilS 59 (1883). Auerbach (1908).
2) till 2: besläktat folk. VittAH 26: 324 (1869). Germaner och Skandinaver, dessa frändefolk, sprungna ur en gemensam rot. Wisén Tal 13 (1881). Fröding ESkr. 1: 46 (1896). —
-KRIG. (fränd- 1836. frände- 1747—1865)
1) krig mellan fränder. Wasahuset upplöser sig i brödrastrid och frändekrig. Mellin Nov. 1: 589 (1832, 1865). Strinnholm Hist. 2: 22 (1836).
-LÖS. (fränd- 1711—1795. frända- 1676—1695. frände- 1896) [jfr isl. frændlauss, feng. frēondlēas] (numera bl. tillf.) utan släktingar; jfr FRÄND-FALLEN. VDAkt. 1676, nr 26. Iag är så godt som wän- och frändlös. Därs. 1711, nr 33. NF 20: 149 (1896). —
-MAN, m. [jfr isl. frændmaðr] (†) manlig frände; jfr -KARL. (Karl Gustav) den äldste och närmaste Kongl: Maij:tz Frändeman. RARP 4: 276 (1649). —
(4) -SPRÅK. (fränd- 1895—1903. frände- 1882 osv.) (när)besläktat språk. Svenskans .. Germaniska frändespråk. EHTegnér i SAH 58: 27 (1882). —
-STARK. (arkaiserande) stark gm (många o.) mäktiga fränder. Om .. (motpartens försvarare vid tinget) var vapendjerf och snällrådig, eller vänsäll och frändestark. Strinnholm Hist. 2: 236 (1836). —
-SÄMJA, se A.
Spalt F 1703 band 8, 1926