Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KVAD kva4d, n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(förr äv. q-. kva(a) 1691—1698. kva(a)d(h) c. 1635 osv.)
Etymologi
[urspr. inhemsk bildning till KVÄDA; jfr ä. dan. o. dan. kvad]
sång, dikt, kväde, skaldestycke, poem; utom i vitter stil numera i sht om skaldestycke härrörande från den nordiska forntiden; äv. bildl. Schroderus Dict. 34 (c. 1635). Ther siunga Foglarna emoot hwar annan sina liuflige Qwadh och Sånger. Sylvius Curtius 109 (1682). Ottar svarte .. uppehöll sig åtminstone i fem år hos den svenske konungen, till hvilken han diktade flera kvad. Schück (o. Warburg) LittH 1: 21 (1895). Vårt lif det gäller mer än skämt. / Just sprunget fram ur allt det gråa, / mer klarögt djupt blir vårens kvad. Hallström Skogsl. 115 (1904). Östergren (1931). jfr: Vindens kvad i askens krona. Rydberg Dikt. 1: 74 (1873, 1882). — jfr DROTT-, EDDA-, SKALDE-KVAD.
Anm. Ordets anv. i senare tid beror möjl. på inflytande från d.; jfr SoS 1916, s. 111.

 

Spalt K 3306 band 15, 1938

Webbansvarig