| Publicerad 1938 | Lämna synpunkter |
KVALMIG kval3mig2, adj. -are; n. o. adv. -T; förr äv. KVALMOT, adj.
1) (†) motsv. KVALM, sbst. 1: som känner l. förorsakar illamående l. kväljning(ar) l. äckel; äv. bildl.; jfr 2 b, c. Lind (1749). Han klagade sig mycket qvalmig i buken. VetAH 1754, s. 317. Jag är så qvalmig och ecklig att jag ej kan förtära någonting. Arnell Smith Hill 2: 48 (1829). Bremer Pres. 283 (1834; bildl.). LoW (1862).
2) motsv. KVALM, sbst. 2, om luft o. väder: (av fuktighet, värme, dofter) tryckande l. tung, kvav, het o. osund, (varm o.) instängd, ”kväljande”; äv. i överförd anv., särsk. dels om dag, månad, årstid o. d., dels om lokalitet. Spole Alm. 1673, s. 16. Vånings-rummen .. äro mycket qvalmige och fuktiga. Linné Sk. 120 (1751). (En) mycket fuktig och qvalmig sommar. Ilmoni Sjukd. 2: 29 (1849). Qvalmig, tryckande väderlek med varm blåst. Oxenstierna Vanderdecken 94 (1865). Luften var kvalmig af balsamångor. Lagerlöf Jerus. 2: 147 (1902). Natten är kvalmig, åskan mullrar svagt. Solnedg. 3: 57 (1912). — särsk.
a) (i vitter stil) som bringar l. är förbunden med kvalm. Thomander TankLöj. 39 (1825). Den kvalmiga dimman. NerAlleh. 1871, nr 17, s. 1. Qvalmiga skyar af brandrök. 3SAH 14: 57 (1899). Klarna, sol, av kvalmiga ångor skymd. Karlfeldt Hösth. 9 (1927).
b) om doft: tung (o. kväljande), jolmig, äv. i överförd anv., om föremål: som har kvalmig doft; jfr 1. Atterbom Minn. 35 (i senare bearbetat brev fr. 1817; om läderöverdrag). Den qvalmiga vällukten från magnoliornas snöhvita kalk. Beckman Amer. 1: 17 (1883). NDA 1913, nr 71, s. 5 (om parfym).
c) i fråga om smak: fadd, jolmig, äcklig; jfr 1. Beckman Amer. 1: 134 (1883; i bild). Dricksvattnet .. smakade beskt och kvalmigt. Heidenstam Svensk. 2: 200 (1910).
d) mer l. mindre bildl.; särsk.: som väcker leda l. olust; jolmig, osund; förr äv. dels om tanke, föreställning o. d.: motbjudande, vidrig, dels om festligt samkväm o. d.: med tryckt stämning, tråkig, trist. Sahlstedt Obs. 28 (1773). Vi skola alla tre upp på Balen, som lär bli qvalmig och långsam. Tegnér (WB) 2: 364 (1808). Ehuru qvalmig tankan på Teodolindas möjliga slägtskap med den fjettrade mördaren ofta stått öfver honom. Kullberg Domaren 235 (1842). Denna kvalmiga övervärdering av det estetiska. Lagerkvist Teat. 142 (1918). Bokens erotik (är) av ett sötsliskigt, ibland rätt kvalmigt slag. GHT 1934, nr 140, s. 3. — särsk. (föga br.) om känsla: kvävande, beklämmande; svindlande. Steffen BrittStröft. 190 (1895). En kvalmig dödskänsla griper den som är kvar (då hans just fullbordade konstvärk avhämtas). Cederström Minn. 148 (1913).
3) motsv. KVALM, sbst. 4: varifrån ångor o. dunster uppstiga, sumpig; töcknig. Qvalmig och syrlig mark. Vassenius Alm. 1746, s. 28. Lind (1749). Kualmigt träsk. Schultze Ordb. 2460 (c. 1755).
Spalt K 3325 band 15, 1938