Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KVANTING kvan3tiŋ2, förr äv. KVANTINGE, m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(förr äv. q-. -ing 1883 osv. -inge 1733—1754. -ingen, sg. best. 1767 osv.)
Etymologi
(vard.) pojke, (pojk)spoling, ”grabb”; byting; utom skämts. numera bl. om gatpojkar. Sätt dig ned, Qvantinge lilla. Dalin Arg. 1: 300 (1733, 1754; anfört ss. yttrat av en jätte till en mansperson). Warmholtz TankÖfverfl. 19 (1767). Kvantingarna voro två små barfotalassar om sex och åtta år. Sandberg GHusH 18 (1897). En kvanting träder i salen in / för att fröjda me’ fjällan sin. Strix 1898, nr 17, s. 3. Kuylenstierna-Wenster 9Kamr. 48 (1920).
Ssg: KVANTING- l. KVANTINGS-SPRÅK. (föraktligt, tillf.) gatpojksspråk. SvD 1899, nr 63, s. 2.

 

Spalt K 3328 band 15, 1938

Webbansvarig