Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KVANDEL kvan4del, r. l. m.; best. -n.
Ordformer
(förr äv. q-)
Etymologi
[liksom d. kvandel, nor. kvandel, kvannel, av t. quandel, quändel; befryndat med sv. dial. kvända, tända eld, nor. dial. kvende, ved till att tända upp eld med, o. sidoform till sv. dial. kyndel, bloss; ytterst av lat. candela, ljus (se KYNDELSMÄSSA)]
(numera föga br.) skogsv. för tändningen av en stående kolmila anordnad kanal bildad av tre (l. fyra) stänger som rests omkring milans medelpunkt, trumma, pipa. Rejmers Koln. 10 (1868). Bergström Kol. 75 (1922).
Ssgr (skogsv.; numera föga br.): A: KVANDEL-SCHAKT. (kvandel- 1827—1913. kvandels- 1868) = KVANDEL. JernkA 1827, s. 141. Rejmers Koln. 10 (1868). —
-STÅNG. om de stänger som bilda trumman i en stående kolmila; äv. om riktstång för kolvedens resning. JernkA 1824, s. 330. UB 3: 444 (1873). Cnattingius 69 (1875, 1894).
B: KVANDELS-SCHAKT, se A.

 

Spalt K 3327 band 15, 1938

Webbansvarig