| Publicerad 1938 | Lämna synpunkter |
1) (i vissa trakter) kvida, jämra sig, klaga; gnälla. Dalin Arg. 1: nr 43, s. 3 (1733). Jag vet ej hvaröfver han qvillrat förut i sin sömnlöshet och natt-ängslan. Därs. 2: 308 (1734, 1754). Lille Gustaf låg i sin vagga och pep och qved och qvillrade, ty han hade ondt i magen. Knorring Torp. 1: 266 (1843). (Snösparvens) stilla kvillrande läte. Gellerstedt Hult 4 (1906). — särsk. (†) i p. pr. i överförd anv., om tid: fylld av klagan. (Birgers) Drotning brakte .. til tiugo åhr (efter sin makes död) sine mörke och qvillrande dagar. Dalin Hist. 2: 417 (1750).
2) (i vissa trakter) om fågel: pipa, kvittra; särsk. om fågelungars läte. Nordforss (1805). Tili, tili! / Den ensliga hämplingen qvillrar. CFDahlgren 2: 324 (1819). När morgonen gryr i öster / och fåglarnas kvillrande röster / uppvakna i skogar blå. Tigerschiöld Dikt. 3: 88 (1898).
3) (†) i fråga om spel på musikinstrument: kvintilera. Från innersta Capellet, där Apollinis Bild stod, hade (de) hört qvillras på dess Cithra. Rabbe PVetA 1770, s. 77. jfr: Hvar polska sirad är med små variationer, / Som qvillra ömt och kärt i bittra semi-toner. Bellman (BellmS) 4: 136 (1771).
4) om vatten o. d.: porla, rinna smått, rissla. Den klara böljan ser man qvillra / Mot våra stranders gula sand. Strand Tidsfördr. 1: 78 (1763). Qvillrande rännilar. CFDahlgren 3: 247 (1826). Didring Malm 1: 175 (1914). jfr: En liten kåre kvillrar över vattnet / lätt som en rysning. Asplund Klockb. 36 (1925).
Spalt K 3410 band 15, 1938