| Publicerad 1938 | Lämna synpunkter |
1) egenskapen l. förhållandet att vara kall; förhållandet att det råder låg temperatur; jfr FROST, KÖLD. Vatsens kyla. Serenius H 2 b (1734). Nattens kyla. Kolmodin QvSp. 2: 85 (1750). Den fuktiga kylan (i kyrkan), som, utan att just vara köld, likväl obehagligt kändes. Knorring Cous. 2: 24 (1834). I Furusund sprang kylan upp till 13 1/2 grader. SvD(A) 1932, nr 69, s. 14. Ta sig en snaps ”för kylans skull”. DN(A) 1934, nr 258, s. 13. (†) i pl. Vintrens norrsken, kylor och frost. Bellman SkrNS 2: 218 (1791). — jfr AFTON-, BOTTEN-, GOLV-, HÖST-, IS-, KVÄLLS-, MORGON-, NATT-, VINTER-KYLA m. fl.
2) känsla l. förnimmelse av kyla, känsla av låg kroppstemperatur; stundom: (känsla av) svalka. (Han) begynte .. klaga öfver någon kyla i händren. PH 5: 3076 (1751). Jag var äfven med (i dansen), til dess jag blef helt svettig, då nödgades jag gå ut, at hämta någon kyla. Säfström Banquer. B 2 b (1753). Jag känner en kyla i hela kroppen. Sahlstedt (1773). Östergren (1931). — jfr DÖDS-KYLA.
3) bildl.: brist på innerlighet l. värme; äv.: (förmåga av) kall beräkning; förståndskyla. Philosophisk kyla. Strand Tidsfördr. 1: 7 (1763). Man befarar, må hända, att den strängare vettenskapliga forskningen gifver en viss kyla åt själen. 2SAH 10: 11 (1821). Tro ej multna hjertats kyla, / ej det ungas romantik. Tegnér (WB) 10: 10 (c. 1830). Hånets kyla. Forssell Stud. 1: 208 (1871, 1875). Stenbock hade för mycken eld i hjärtat för att ha tillräcklig kyla i förståndet. KKD 9: 293 (1913). — jfr FÖRSTÅNDS-KYLA. — särsk.
a) i fråga om ngns känslor l. uppträdande gentemot ngn annan l. ngt annat: avvisande hållning, likgiltighet. Förslaget mottogs med avvisande kyla. Var hennes kyla blott en qvinnonyck? Jolin UHansDr 49 (1860). Den kyla, som uppstod mellan honom och hans broder. 3SAH 6: 111 (1891). Jag kände den förvånade och nästan besvärade kyla, med vilken jag mottogs. Hellström Malmros 127 (1931). Ahnlund GA 70 (1932).
b) i fråga om färg(ton); jfr KYLIG 2 b. Metallaktig kyla i koloriten (på porträtten). Estlander KonstH 387 (1867). Färgens stränga och litet torra kyla (på tavlan). DN(A) 1933, nr 225, s. 26.
4) (starkt vard.) med avbleknad bet., i det allittererande uttr. kör i kylan, ”kör i vind”, kör till, låt gå. ”Kör i kylan!” — sa’ fru Sjöblom. Holmström Sa’ han 56 (1880). Högberg Fåg. 26 (1912).
KYLIG, se d. o.
Spalt K 3490 band 15, 1938