Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KYMMER, n.; pl. =.
Ordformer
(kymber 1549—1692. kymmer 1651 (: kymmersura)—1798 (: kymmersamt, adv.))
Etymologi
[jfr d. kymmer; av mnt. kummer. — Jfr BEKYMMER]
(†) bekymmer, sorg. Lijde kymber, hunger och svelt. G1R 20: 218 (1549). Then myckit Hwsfolk elska will, / Faller oroo och kymber till. AOlai Petrarca 11 (1641). (Jag) stängde .. alt kymber uhr mitt sinn. TRudeen Vitt. 196 (c. 1690). Därs. 291 (1692).
Ssgr (†): KYMMER-FULL. Ty är mitth hierthe ganske kymberfultt. Visb. 1: 14 (1572). —
-SUR. sur av sorg o. bekymmer. Eder kymmersura Swett. Arvidi 207 (1651).
Avledn.: KYMMERSAM, adj. (†) bekymmersam, bekymrad; bedrövlig, jämmerlig. Kymmersam til mods. Geisler Vitt. 388 (1714). Sedan .. (Venus) kymmersamt nog räddat den stymparen Paris utur Menelai händer. Ekmanson Müller Emm. 2: 41 (1798; klandrat ss. osvenskt i JournSvL 1799, s. 160).

 

Spalt K 3502 band 15, 1938

Webbansvarig