Publicerad 1938 | Lämna synpunkter |
KYNG ɟyŋ4, r. l. m.; best. -en; pl. -ar; förr äv. KYNGA, r. l. f.
1) (bygdemålsfärgat i vissa trakter) (arbets)-pass; ”ryck”. När man .. hållit länge i att tröska, innan man hvilat, säger man: ”Det var en lång kyng”. Cederschiöld HbBarnm. 90 (1843). Så kördes en kyng och vilades ett bete. Suneson GGrund 153 (1926).
2) (†) gång, omgång, tag. Eij heller lade dhe sigh för ähn hönssen hade galit 3 kyngar. VDP 1671, s. 357. När toppen han gol förste kyngen. MeddNSmålFmF 4: 33 (1673).
3) (numera bl. bygdemålsfärgat i vissa trakter) barnvärk, förlossningsvärk. VDAkt. 1698, nr 331. Cederschiöld HbBarnm. 89 (1843). När vid svåra barnsängar, de häftiga kyngarne komma. Hyltén-Cavallius Vär. 2: X (1868). Lundell (1893; folkmål). — jfr BARN-KYNG.
Spalt K 3505 band 15, 1938