| Publicerad 1939 | Lämna synpunkter |
KÅRE kå3re2, sbst.4, r. l. m.; best. -en; pl. -ar; äv. KÅRA kå3ra2, sbst.4, r. l. f.; best. -an; pl. -or; förr äv. KÅR, sbst.5, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
1) vindfläkt, vindil; svag vind, lätt bris. Columbus Ordesk. 21 (1678; uppl. 1908). En matt kåra dref .. fartyget framåt. Snellman Gift. 2—3: 41 (1842). En kåre krusar i sakta fras / Ett stycke af Båfvens spegelglas. Snoilsky 4: 51 (1887). Tid efter annan slet en plötslig kåre i seglen. Alving Bellm. 154 (1907). — jfr VIND-KÅRE.
2) (av vindkåre framkallad) krusning på vattenyta. FoU 20: 384 (1676). Framför mig ligger det härliga Medelhafvet .. utan en endaste kåre. SDS 1897, nr 12, s. 1.
3) rysande känsla, rysning, ilning; utom mera tillf. numera bl. i sådana uttr. som det går (kalla) kårar utefter l. över ngns rygg, känna kalla kårar (gå) utefter ryggen o. d. Den ena kåren efter den andra lopp, likt ett par slottskansli-betjenter, öfver hans rygg. CFDahlgren 5: 276 (c. 1840). Episoder från rysk-japanska kriget som kom auditoriet att känna kalla kårar utefter ryggen. VL 1907, nr 83, s. 5. När hon läser att en kvinna blifvit stadsfullmäktig, går det en kåre af stolthet öfver hennes rygg. Engström Glasög. 54 (1911).
4) (†) hastigt påkommande intresse l. lust för ngt, iver. Columbus Ordesk. 21 (1678; uppl. 1908). En kåre kom mig på, at vilia större blifva. Kolmodin QvSp. 1: 184 (1732). Schultze Ordb. 2186 (c. 1755).
Spalt K 3590 band 15, 1939