| Publicerad 1939 | Lämna synpunkter |
KÄNNEDOM ɟän3e~dωm2, r. l. m.; best. -en; pl. (†) -ar (PJGothus Cat. F f 6 a (1595; i bet. 1), LFRääf (1839) hos Ahnfelt Rääf 36 (i bet. 2)).
1) (†) undervisning; lära; vad man lärt av ngn l. ngt, lärdom; jfr KÄNNA 1 o. 2. OPetri MenFall L 7 a (1526). Wij kunne ock wel en annan och besynnerlighen kennedom tagha aff thenna Historien. LPetri 1Post. T 7 b (1555). Catechismus eller Christeligh kennedom för vngt och eenfoldigt folck ganska nyttigh. (1567; boktitel). PJGothus Cat. Ff 6 a (1595).
2) förhållande(t) att känna (till) ngt l. att sitta inne med kunskaper i fråga om ngt; äv. konkretare: kunskap(er), vetande, kunnighet; utom i a o. b samt ss. senare led i ssgr numera föga br. utom abstr., om vetskap om ett sakförhållande, i sådana uttr. som bringa ngt till allmänhetens kännedom, det har kommit till min kännedom att (osv.); jfr KÄNNA 3. G1R 17/1 1547, fol. 19. (Filosofen) vinlägger sig om at genom en sanskyldig och efter möjeligheten vidsträckt kännedom blifva en uplyst menniska. Bergklint MSam. 1: 93 (1781). SFS 1907, Bih. nr 72, s. 15. — jfr AFFÄRS-, ART-, BIBEL-, BLOMSTER-, BOK-, DETALJ-, EGEN-, FORN-, FÖRHANDS-, GUDS-, HÄST-, KART-, LOKAL-, MÄNNISKO-, ORD-, PERSON-, SAK-, SJÄLS-, SPRÅK-, SVAMP-, VARU-, VÄRLDS-KÄNNEDOM m. fl. — särsk.
a) med av prep. om l. (numera knappast br.) av (förr äv. till) inledd (förr äv. av en gen. bestående) bestämning angivande ngn l. ngt varom man har (en ytlig l. mera ingående) kunskap. Få, erhålla, skaffa sig, hava, sakna, taga kännedom om ngt. Min kännedom om saken är mycket bristfällig. H. k. M. hafver forska[ffa]t thenn rette och sande Gudz oforfalskade kennedom till väge igen. RA I. 1: 673 (1560). Then innerligha tilförsicht och kennedom som iagh hafwer til min Frelserman och Herre Iesum Christum. Carl IX Cat. O 1 a (1604). En hop af våra Stockholms-boar lära stort fråga efter kännedomen af sig sjelfva. Dalin Arg. 1: 71 (1733, 1754). Det barbari, hvari Europa så länge dvaldes, gjorde at den lilla kännedom man förut hade om de gamles namn (på växter), råkade i fullkomlig glömska. Retzius FlVirg. 6 (1809). Kännedomen om Sverige därnere (dvs. i Italien) är ytterst vag. SvD(A) 1934, nr 172, s. 12.
b) (numera mindre br.) med av prep. i inledd (förr äv. av ett adj. bestående) bestämning angivande visst fack l. område där ngn sitter inne med grundliga kunskaper. En grundelig kännedom i Örtläran. Retzius FlVirg. 5 (1809). Rabbén .. (har) förvärfvat sig en rik och på erfarenhet grundad Medicinsk kännedom. Tegnér (WB) 3: 328 (1818). Sökanden (till hyttmästarbefattningen) måste äga grundlig kännedom i modern hytt-teknik. SvD(A) 1918, nr 220 A, s. 1.
Spalt K 3664 band 15, 1939