| Publicerad 1939 | Lämna synpunkter |
KÄRA ɟä3ra2 l. ɟæ3-, v.3 -ade (RARP 1: 90 (1629) osv.) ((†) pr. ind. sg. kär Forsius Fosz 488 (1621; rimmande med här); -er G1R 27: 263 (1557), BB 10: 6 (Lag 1734). ipf. -d(h)e UpplDomb. 3: 81 (1526), ConsAcAboP 3: 362 (1669). sup. -dt G1R 9: 90 (1534). p. pf. -d G1R 11: 113 (1536: kiertt, n. sg.)). vbalsbst. -AN (se d. o.), -ANDE; jfr KÄRANDE, m||ig.
1) (†) giva uttryck åt sorg l. smärta, klaga (se KLAGA, v. 1); särsk. i uttr. kära sin nöd, klaga sin nöd; äv. refl.: beklaga sig, jämra sig. Aschaneus HwsRegl. 9 (1614). Visb. 1: 240 (c. 1620). Orsaken (varför) hon inttet förmåtte ropa eller sin nödh kiera. VRP 1626, s. 210.
2) (†) framföra klagomål angående missförhållanden o. d., yttra missnöje, klaga (se KLAGA, v. 3); särsk. i uttr. kära för ngn (över ngt), framföra klagomål l. missnöje (över ngt) inför ngn (överhetsperson o. d.); äv. med att-sats; äv. refl.: beklaga sig (för ngn); stundom svårt att skilja från 3. Om tine fogter hade någet kerdt for oss ther vm (så osv.). G1R 9: 90 (1534). The som af städerna ähra / för rådet .. kära / att the i sitt stadz rådh skåla / half parten af tyskom tåla. JMessenius (1629) i HB 1: 117. Hustro Malin .. i Noorum kiärer klageligen för Rätten, öffuer dårdij Jonss dåtter i Roostadh. ÅngermDomb. 1648, s. 49; jfr 3.
3) jur. vid domstol (l. annan dömande myndighet) väcka talan mot en person; anklaga; väcka åtal; anhängiggöra rättegång l. process; särsk. i uttr. kära inför (äv. vid) domstol l. inför rätta, förr äv. kära för rätten, vid domstol (l. rätt) väcka åtal l. anhängiggöra process o. d. Lagförsl. 203 (c. 1609). Hvilken som i Staden varder sårad, eller slagen; käre genast för Rätten. MB 39: 1 (Lag 1734). Ingen bör kära, innan han vet, hvar med han sitt påstående bevisa kan. Nehrman Gift. 185 (1747). På Konungens vägnar kärade (vid domstolen) Håf-Cancelleren Friherre Joh. Bergenhielm. Schönberg Bref 3: 237 (1778). Förening, som icke blivit i registret inskriven, kan ej .. kära eller svara. FFS 1919, nr 1, s. 28. — jfr TILL-, Å-, ÅTER-KÄRA. — särsk.
a) (numera bl. ngn gg i ålderdomligt lagspråk) i uttr. kära till, förr äv. mot l. på (ngn), framställa anklagelse mot (ngn). G1R 2: 150 (1525). Tå kom fram för rätta Lasse Jonsson, och kärde til Nilss Ersson om itt köp, som them war giordt Emillan. BtSödKultH 12: 8 (1591). Eij må någor Domare sittia i sin egen saak, uthan skal sielfkrafd afträda, der han emoot någon kära behöfwer. KOF II. 2: 267 (c. 1655). BB 10: 6 (Lag 1734). RB 10: 1 (Därs.); jfr SFS 1920, s. 1012. SFS 1901, nr 26, s. 9.
b) (numera bl. ngn gg i ålderdomligt lagspråk) i uttr. kära för l. om, förr äv. efter l. på (ngt), framställa anspråk beträffande ngt, väcka åtal med anledning av ngt. BtSödKultH 12: 8 (1591). Jtem kärde een Piga effter 1 1/2 öres Land Jord och hws. UpplDomb. 1: 44 (1622). Blir någon med ord förolämpat, men kiärar ey der på, medan han lefver; Så kunna ey dess arfvingar der på tala. Abrahamsson 692 (1726). VDAkt. 1790, nr 524. TFF 1812, 5: 5; jfr SFS 1925, s. 369. Han kärade för hela skulden. Benzon Alarcon 35 (1899).
c) (†) i uttr. kära mot ngt, framställa anklagelser mot ngt, rättsligen klandra ngt. (Den omständigheten) att hustrun icke ägde under mannens lifstid och målsmannarätt kära mot hans handlingar. Nordström Samh. 2: 181 (1840).
d) [jfr motsv. anv. i fsv.] (†) i uttr. kära på ngns liv, framställa anklagelse som avser dödsstraff för ngn. Schroderus Liv. 96 (1626).
e) (†) med obj. betecknande mål, sak o. d.: anhängiggöra mål, sak o. d. (vid rätt l. domstol). G1R 27: 263 (1557). ConsAcAboP 5: 421 (1684). Du skall stämma efter lag och kära din sak på Liongating. Lönnberg Sigtr. 15 (1892).
Spalt K 3705 band 15, 1939