Publicerad 1939   Lämna synpunkter
KÄRG ɟær4g l. ɟær4j, n.; best. -et.
Ordformer
(kjarg 1820. kärg (kerg) 1807—1906)
Etymologi
[sv. dial. kärg; vbalsbst. av KÄRGA]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) kält, gnat, ”käx”. Weste (1807). Jag bryr mig litet om Gubben, men jag orkar ej höra hans eviga kjarg. Hedin Magn. 41 (1820). Dalin (1852). Klint (1906).

 

Spalt K 3708 band 15, 1939

Webbansvarig