Publicerad 1939   Lämna synpunkter
KÖPE, m. l. f. (BtÅboH I. 4: 142 (1632)) l. n. (Forsius Fosz 267 (1621), BtÅboH I. 7: 46 (1635)).
Ordformer
(äv. kiö-)
Etymologi
[fsv. köpe, n.; till KÖP (l. KÖPA); jfr anm. nedan)]
(†)
1) köp (se d. o. 1). VgFmT II. 6—7: 125 (1608). (Två personer) uppgöra ”.. en stadhigh och fulkommeligh kiöpe opå s. Joen Mårthenssons ny hwss.” BtÅboH I. 4: 142 (1632). — särsk.
a) i konkretare anv., om det som köpts (på en gång). Forsius Fosz 73 (1621).
b) bildl. Lucidor (SVS) 450 (1674).
2) pris; äv. bildl. Mongen köper först åt godho köpe, men sedhan betalar han thet dyrt nogh. Syr. 20: 12 (öv. 1536). Forsius Fosz 267 (1621).
Anm. Ordet köpe förekommer vanl. i förb. med prep. (med, åt, av) o. kan i dylikt fall äv. uppfattas ss. dativform av KÖP.

 

Spalt K 3822 band 15, 1939

Webbansvarig