| Publicerad 1939 | Lämna synpunkter |
KÖRSLA ɟœr3sla2, äv. ɟœ3r-, r. l. f.; best. -an; pl. -or (L. Paulinus Gothus MonPac. 743 (1628) osv.) ((†) -er (möjl. äv. att hänföra till KÖRSEL) G1R 23: 332 (1552), Wallerius Alm. 1714, s. 34 (: Skogzkörsler)).
1) motsv. KÖRA, v. 7, 8, 13: körande, körning; i sht konkretare, om körning i visst syfte l. längs viss vägsträcka o. d.; nästan bl. i pl.; jfr KÖRSEL 1. Vintren befordrar deras Kiörslor öfver Isarne. Mörk Ad. 1: 45 (1742). Han gör sina längsta körslor på slädföre. Weste FörslSAOB (1823). Bonden .. hade nyss kommit hem från en körsla med hästen uttröttad. Landsm. XIX. 2: 38 (1902); jfr 2. — (†) De många körslor af Equipager .. gjöra .. gatorne (i Hamburg) alt för incomode för fotgängare. Palmstedt Resedagb. 38 (1778).
2) motsv. KÖRA, v. 9, = KÖRSEL 2; nästan bl. i pl. Göra, förrätta körslor. G1R 23: 332 (1552). Körslor och forsslande af jern, kohl ock ved för Bruken och masugnarna. Femårsber. 1822, SthmL s. 34. DN(A) 1934, nr 21, s. 3. — jfr ARBETS-, BRUKS-, HERRGÅRDS-, HJÄLP-, SKOGS-, SOMMAR-, STOCK-, TEGEL-, VED-, VINTER-KÖRSLA m. fl.
Spalt K 3857 band 15, 1939