| Publicerad 1939 | Lämna synpunkter |
LABIAL lab1ia4l, adj. o. sbst.; ss. adj. med adv. -T; ss. sbst. r. l. m. ((†) n. Bromann Stavs. 23 (1748)); best. -en, äv. -n; pl. -er.
I. adj.
1) anat. som hör till l. sammanhänger med l. har avseende på läpparna, läpp-. Andersson (1845). Det labiala och buccala tandköttet. LbKir. 1: 470 (1920).
2) språkv. om konsonantljud: som bildas företrädesvis gm läppartikulation; äv. om vokal: labialiserad, rundad; äv. om själva artikulationen. De labiala .. konsonanterna b, p, f. Läffler Kons. 39 (1872). Vokaler bildade genom sammanträngning vid läpparna kallas labiala eller labialiserade. Brate SvSpr. 6 (1898). — jfr DENTI-, LABIO-, LINGVO-LABIAL.
3) orgelb. ss. första led i ssgr betecknande delar på en orgel vilka sammanhänga med l. kännetecknas av labier (se LABIUM).
II. språkv. sbst., motsv. I 2: konsonantiskt ljud som artikuleras företrädesvis med läpparna, antingen med båda läpparna mot varandra (bilabial) l. med den ena läppen mot den motstående tandraden (dentilabial, labiodental); läppljud; förr äv. om motsv. bokstav. Det Mœso-Gotiske labialet b. Bromann Stavs. 23 (1748). Brate SvSpr. 6 (1898). — jfr DENTI-, LABIO-, LINGVO-LABIAL.
(I 3) -PIPA, r. l. f. orgelb. orgelpipa (av metall l. trä) som i nedre delen har en uppskärning försedd med tvenne fördjupningar (läppar, labier) o. vari tonen frambringas därigm att luftströmmen brytes mot den övre av dessa; flöjtpipa. Svanberg o. Siljeström ÅrsbVetA 1843—44, s. 14. —
(I 3) -STÄMMA, r. l. f. orgelb. orgelstämma som består av en serie labialpipor av likartad konstruktion o. klangfärg, flöjtstämma (se d. o. 2). Öppna, täckta labialstämmor. Mecklin BegTonk. 46 (1802). Borduna .. (är) en täckt labialstämma i orgeln. 3NF 3: 843 (1925). —
(I 3) -VÄRK, n. orgelb. sammanfattande benämning på samtliga labialstämmor i en orgel; jfr FLÖJT-VÄRK 2. Hülphers Mus. 308 (1773). Björling Klangf. 46 (1880). —
(I 3) -ÖPPNING. orgelb. uppskärning på labialpipans nedre del mellan dess båda labier. Hülphers Mus. 308 (1773).
Spalt L 5 band 15, 1939