| Publicerad 1939 | Lämna synpunkter |
LABIO- lab1io1– l. -iå1– l. -iω1-, resp. 100~.
(i fackspr.) ss. första led i ssgr: som har avseende på l. sammanhänger med läpparna l. labium.
I. adj.; om konsonantiskt språkljud: bildad med underläppen mot den övre tandraden; som är en labiodental (i bet. II); äv. om själva artikulationen. Dalin (1871). Noreen FryksdLjudl. 88 (1877: labiodentalt, adv.). 2NF 17: 326 (1912).
II. sbst.: konsonantiskt ljud som (normalt) artikuleras med underläppen mot övre tandraden l. som utgör en på detta sätt bildad fonetisk variant av konsonantljud med normalt annan artikulation. NF 3: 1068 (1879). —
I. adj. Noreen VS 1: 382 (1905). Det vanliga m-ljudet .. är en tonande labio-labial naso-oral media. 2NF 17: 325 (1912).
-VELAR 10104, adj. o. sbst. språkv. om velar konsonant som uttalas med läpprundning. 2NF 10: 712 (1908). —
-LOG1004, m.||ig. [jfr t. labiologe] (i fackspr.) person som är kunnig l. fackman i labiologi. Essén Vap. 212 (1917). —
-LOGI10104, r. [jfr t. labiologie] (i fackspr.) konsten att av talorganens (särsk. läpparnas) rörelser hos en person se l. sluta sig till vad han säger. NF (1885). (Föreningen för dövas väl) ordnar kurser i labiologi. 2NF 38: 641 (1926).
-LOGISK10040. (i fackspr.) adj. till -LOGI. Den s. k. labiologiska methoden (vid dövstumundervisningen). Borg InstDöfst. 1 (1854).
Spalt L 7 band 15, 1939