| Publicerad 1939 | Lämna synpunkter |
LALA lala4, stundom äv. LALALA lal1ala4 l. la1-, interj. o. adv.
I. interj.
1) (numera föga br.) ss. uttryck för att ngn dämpar sin egen l. ngn annans iver l. dyl., l. att ngn hejdar sig i talet l. insinuerar ngt: så, så; nå, nå; äv. fördubblat. Kexél 1: 49 (1776). Ja, fortfor gardisten, en sådan kan man icke arkebusera, ser du, och dessutom .. lalà .. lalà .. — ”Hvad menar du?” — Hon har goda vänner på slottet. Almqvist DrJ 488 (1834). Det är inte mina cigarrer. .. — La, la, la, svarade tullherrn bara och placerade kärleksfullt cigarrlådorna en under vardera armen. Essén HExc. 98 (1916). La-la, nu pratar jag goja. Forsslund Skörd. 61 (1922).
2) (föga br.) ss. utrop för att väcka ngns uppmärksamhet: ohoj. La la — ohoj — se opp där — kan ni inte väja — lägg roret dikt. Wilhelm Tall. 83 (1919).
II. (†) adv.: någorlunda, något så när, efter omständigheterna; skralt, ”inget vidare”. (Krukmakare) Hårklyft. Hur mår hon, får jag fråga? (Traktörskan) Engelburk. Jo men .. så der .. la la. CIHallman 419 (1782). Affärerna hafva gått là là, men ställningen är icke heller förtviflad. Jolin 88 (i handl. fr. 1852). ”Hur står det till med er, min hedersvän?” (sade Sam Weller). ”Åh, så der, lala”, sade mr .. Smauker. Backman Dickens Pickw. 2: 130 (1871).
Spalt L 133 band 15, 1939