Publicerad 1939   Lämna synpunkter
LALLA lal3a2, v.3 -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. (Finl.) lalla, gå långsamt, slå dank, d. lalle, röra sig osäkert, vackla, nyisl. lalla, gå långsamt, t. dial. lällen, låta tungan hänga ut, ävensom eng. loll, hänga löst ned, dingla (om tunga), gå o. driva, gå långsamt; ljudmålande bildningar, mer l. mindre identiska med LALLA, v.1 — Jfr LALLE]
(mindre br.) gå osäkert, vingla, stappla; tulta; äv. (i Finl.): gå långsamt, slå dank. Nu går jag åter här och lallar, och har varken ledsamt eller egentligen roligt. Törneros Brev 2: 291 (1831; uppl. 1925); möjl. till LALLA, v.1 4. Barnet kryper, det kan stå, / Det kan lalla, det kan gå. CFDahlgren 2: 141 (1843). FoU 15: 57 (1902; angivet ss. finlandism); jfr Bergroth FinlSv. 232 (1917). — jfr FRAM-LALLA (anm.).
Särsk. förb.: LALLA OMKRING10 04, äv. IKRING04 l. KRING4. (föga br.) tulta omkring. Hagberg VärldB 284 (1927).

 

Spalt L 135 band 15, 1939

Webbansvarig