Publicerad 1939   Lämna synpunkter
LEGATO lega4tω l. -to l. -tå, äv. (föga br.) LIGATO li-, adv. o. sbst. n.; ss. sbst. best. -t; pl. -n.
Ordformer
(leg- 1822, 1837 osv. lig- 1845—1911)
Etymologi
[jfr t. legato, äv. ligato, eng. o. fr. legato; av it. legato l. ligato, bunden, ”legato”, p. pf. till legare, av lat. ligare, binda. — Jfr LEGERA, v.2]
mus.
I. adv.; i fråga om utförande av musik: med bundet föredrag (jfr BUNDEN 3), utan uppehåll mellan på varandra följande toner; motsatt: stackato. ConvLex. 2: 357 (1822; bet. oviss). Pfeiffer (1837). Östergren (1931).
II. sbst.: musikaliskt föredrag, sångsätt o. d. varvid följden av toner spelas (sjunges osv.) utan uppehåll mellan på varandra följande toner; motsatt: stackato. NF 2: 1424 (1878). Nilson Pedalspeln. 15 (1884). Ett om ett jämnt pärlband påminnande legato. Ackté Minn. 1: 42 (1925). särsk. bildl., i fråga om litterär stil. Levertin G3 255 (1894). Det är stilens legato, som hindrar innehållet (i Almqvists ”Murnis”) att verka brokigt hoplappadt. 2Saml. 36: 130 (1915).
Ssgr (till I; mus.): LEGATO-FÖREDRAG~102 l. ~200. GHT 1898, nr 34, s. 3. —
-SPEL. Nilson Pedalspeln. 5 (1884).

 

Spalt L 464 band 15, 1939

Webbansvarig