| Publicerad 1941 | Lämna synpunkter |
LJUV jɯ4v, adj. -are ((†) superl. -est Lucidor (SVS) 304 (1673); -st Lucidor (SVS) 304 (1673), Kræmer Sydfr. 35 (1853)). adv. -T.
1) som omfattas med kärlek l. uppskattas l. värderas.
a) (†; se dock α o. β) om person: kär (se d. o. I 1), avhållen, omtyckt, älskad, värderad, dyrbar; stundom svårt att skilja från 3; jfr LJUVLIG 1. TRudeen Vitt. 300 (1695). Hur länge skall wårt Hus wår liufste Pappa sakna? Runius (SVS) 2: 40 (1704). Min ljufve Rese-Kamrat. Björnståhl Resa 2: 225 (1776); jfr 3. Menniskokärlek och en utmärkt fromhet gjorde honom ljuf för alla, som nalkades honom. Rosenstein 1: 257 (1797). Ej ljufvare finns än fädernesland och föräldrar. Johansson HomOd. 9: 34 (1844). Ljufve vän. Schulthess (1885; fr.: cher). — särsk.
α) (numera i sht skämts. i vitter stil) om kvinna, särsk. maka; äv. (o. numera vanl.) med anslutning till 3. Weste (1807). Heidenstam Svensk. 1: 213 (1908). En ljuv och huld maka. SvD(A) 1927, nr 303, s. 10. jfr: När .. (turturduvan) bodde med sin ljufva Maka i Paradis lunden. Nordenflycht Turt. 4 (1743).
β) (ss. citat från l. med anknytning till Havamal) i substantivisk anv., i förb. med led i uttr. som beteckna att glädjen över en gästs ankomst förbytes i leda, om han stannar länge. Ljuf blifver led, / som länge sitter / på annans bänkar. Afzelius SæmE 13 (1818). Snoilsky 2: 77 (1881).
b) (†) i uttr. så ljuv ngn är ngns nåd l. så ljuvt ngn är att undgå ngns onåd o. d., såvida det för ngn är värdefullt l. angeläget att äga ngns nåd l. undvika ngns onåd; jfr KÄR 2 e. HB 1: 236 (1586). BL 16: 27 (cit. fr. 1630).
2) ljuvlig (se d. o. 2), (väl)behaglig, angenäm, härlig, skön, ”underbar”; numera (i vitter stil) användt med känslobetoning o. utom i fråga om abstrakta förh. ofta ngt arkaiserande; jfr 1 a. Ljuv vila, sömn, lycka. Ljuva toner, syner, drömmar, minnen. Hämnden är ljuv. Det var längesedan jag hörde din ljuva stämma (skämts.). Ordspr. 24: 26 (Bib. 1541). Krijget är liufft för dhen som aldrigh smaakat. Grubb 427 (1665). Den liufva gröna marken, .. de liufva blomster gofves icke här (i norska Lappmarken). Linné Skr. 5: 119 (1732). Är lifvet då så ljuft, och grafven så förskräcklig? Tegnér (WB) 1: 73 (1805). Hallström Händ. 23 (1927; om kyss). (Gossen känner) en ljuv lättnad. Hellström Malmros 237 (1931). — jfr BITTER-, HEMSK-, HIMMELS-LJUV m. fl. — särsk.
b) (numera bl. arkaiserande i vitter stil) vara ngn ljuv, vara välbehaglig l. angenäm l. ljuvlig för ngn; förr äv. i uttr. vara ngn ljuvt och kärt l. behagligt l. ljuvt eller ledt. G1R 1: 61 (1523). Ath wij .. görom thet honom (dvs. Gud) liufft är. 1Joh. 3: 22 (NT 1526; Bib. 1917: välbehagligt). Hwadh E. G:e E:s .. liuffdt och kärt är. BraheBrevväxl. II. 1: 155 (1660). Det, som kan vara EKM. liufft eller ledt. 2RA 1: 344 (1723). Här är oss ljuft, här är oss godt, / Här är oss allt beskärdt. Runeberg 2: 5 (1846). Dens. 5: 58 (1860).
c) (numera bl. i högre stil) i fråga om smak l. doft: ljuvlig, härlig, utsökt; äv. bildl. Nordenflycht QT 1745, s. 12 (bildl.). Ljuft är vinet. Rydberg Dikt. 1: 48 (1876, 1882). Ljufva dofter. Gellerstedt 2Dikt. 95 (1881). Huru ljuvt för min tunga är icke ditt tal! Psalt. 119: 103 (Bib. 1917); jfr d. — jfr HONUNGS-, NEKTAR-LJUV.
d) (†) = LJUVLIG 2 a. Liufft taal lärer wel. Ordspr. 16: 21 (Bib. 1541). Hoo kiärt wil haffua han skal liufft låtha. SvOrds. B 1 b (1604). (Upptagandet av vissa ord o. uttryck från fornspråket) skulle göra wårt Måål .. liuft, fagert, och prydeligt. Stiernhielm Fateb. Föret. 4 b (1643). jfr: Liugare lofwa liufft, / Kommer doch i hiertat ey diupt. Rudbeckius InsPuer. B 6 a (1624).
e) (i vitter stil, numera mindre br.) om natur, land(sdel), ort, trädgård o. d., förr äv. om orts o. d. läge: ljuvlig, vacker, täck, idyllisk. The liufste lundar. Spegel ÖPar. 12 (1705). Naturen sig nu aldra liufvast ter. Frese VerldslD 174 (1726). Gårdarnes ljufva lägen invid sjöstranderne. Fernow Värmel. 284 (1773). Wirsén Dikt. 38 (1876; i bild).
f) (numera i sht i högre stil) om väderlek, luft, vind, skugga, rägn o. d., ävensom årstid, afton o. d.: mild o. behaglig, angenämt ljum, ljuvlig (se d. o. 2 b α), härlig, skön. Liuft wästan Wäder. Stiernhielm Fägn. Vttydn. (1643, 1668). I denna ljuva sommartid. NPs. 1921, 643: 1. — jfr SOMMAR-LJUV.
g) = LJUVLIG 2 b β. Jes. 21: 4 (Bib. 1541). Jag mins den ljufva tiden, / Jag mins den som i går. Lenngren (SVS) 2: 360 (1797). Lycka, leende Gudinna, / Född att göra stunden ljuf. Runeberg (SVS) 1: 302 (1836). Heidenstam Dikt. 11 (1895).
h) (†) = LJUVLIG 2 c. Sahlstedt (1773). Det ljufvaste umgänge. Adlerbeth FörslSAOB (1798). Weste (1807).
i) (†) = LJUVLIG 2 e α. Stiernhielm Arch. K 1 a (1644). Jagh (har) liuft och gott funnet, H. K. Mtt. Mijn Aller-Nådigste Drottning .. een sälsynt subtil Silfuer- och Gull-Prof i liuset bära. Därs. Q 1 a. En gång liufft bör wara giäfft. Grubb 189 (1665).
3) (numera bl. i vitter stil) om person, numera nästan bl. kvinna (kvinnligt väsen l. kvinnlig personifikation) l. barn l. ängel: vars väsen ger ett starkt intryck av naturligt behag o. blidhet, behaglig (o. mild l. vek), älsklig, intagande; äv. särsk. med tanke på utseendet; äv. i överförd anv., om sinnelag o. d.; förr äv.: vänlig, kärleksfull, hjärtlig, öm; jfr 1 a, ävensom LJUVLIG 3. The liufwe Charites. Stiernhielm Fägn. 50 (1643, 1668). Men Ach! Tu liufste Natt, Latonæ skiöna Syster. Spegel GW 39 (1685); jfr 1 a. (De små, år 1681 avlidna prinsarna av Sv. äro) nu liufwe Änglar i Himmelen. Isogæus Segersk. 1002 (c. 1700). Hem till Kumribergen (skulle den brändes aska) / Bäras ljuft af gråtande schamider. Almqvist Törnr. 1: 150 (1839). Ett .. milt och ljuvt sinnelag. Lagerlöf Holg. 2: 216 (1907). Den unga kvinnan hade tyckts honom ljuv och sällsamt strålande. Dens. Troll 2: 94 (1921). — jfr BARNA-, OSKULDS-, ÄNGLA-LJUV. — särsk. (†) i uttr. vara ljuv (e)mot l. vid ngn, vara mild l. vänlig l. kärleksfull mot ngn. Herrans tienare skall icke trätta, vtan liwff wara widh hwar man. 2Tim. 2: 24 (NT 1526). VocLib. adj. (c. 1580). Wallin Rel. 1: 55 (1818, 1825).
(2) -KLINGANDE, p. adj. (ljuv- 1833—1891. ljuvt- c. 1820) (i vitter stil, mera tillf.) ljuvt klingande. Stagnelius (SVS) 2: 57 (c. 1820). Rydberg Vap. 238 (1891). —
(2) -LEKANDE, p. adj. (†) om löv: som lätt o. behagligt rör sig i vinden. Lucidor (SVS) 343 (1673). —
(3) -LYNT, p. adj. (†) mild, vänlig, älsklig, älskvärd. Lucidor (SVS) 286 (1673). Kolmodin QvSp. 1: 153 (1732). —
(3) -SINNAD l. -SINT, p. adj. (†) mild, blid, vek, ömsint. Thorild (SVS) 1: 42 (1781). Därs. 66 (1784). —
(2) -SÖT. (†) ljuvlig, härlig. Lucidor (SVS) 224 (1672). Därs. 297 (1673; om luft). Atterbom SDikt. 2: 210 (1815, 1838; om kval). Johansson HomOd. 17: 533 (1845; om vin). —
(2, 3) -TALIG. (†) som talar behagligt l. mildt l. vänligt l. kärleksfullt. Ekblad 383 (1764). Lindblom 3167 (1790).
(2) -ÅNGANDE, p. adj. (ljuv- 1812. ljuvt- 1833) (†) ljuvt ångande l. doftande. Phosph. 1812, s. 33. Ling As. 431 (1833).
B: LJUVT-KLINGANDE, se A. —
-ÅNGANDE, se A.
LJUVA, v. [fsv. liuva (i bet. 2)] (†)
1) till 2.
a) göra mindre skarp l. bitter l. svår, förmildra, skänka lindring. Kolmodin Dufv. 238 (1734). All Cur måste vara ljufvande, utan smärtor. Thorild (SVS) 2: 269 (c. 1785).
2) till 3: göra bevågen, förvärva (ngns) vänskap, tjusa, smickra. Ekblad 34 (1764). Ihre (1769). Afzelius Sag. 7: 14 (1853).
Särsk. förb.: ljuva upp. (†) till ljuva 1: göra mindre bitter l. skarp. Kolmodin Dufv. 142 (1734). —
LJUVHET, r. l. f. [fsv. liufhet]
1) (numera bl. i vitter stil) till 2. Lucidor (SVS) 332 (1673). En afton af mycken ljufhet. Nyblom Bild. 107 (1864). Lagerlöf Holg. 2: 234 (1907). särsk. konkretare, om ngt som är l. uppfattas ss. ljuvt; äv.: ljuv känsla l. stämning, sällhet, lycka; förr äv. i pl. O Himmelslike Frögd, O Engel söte gamman / När twå vthi en Siäl medh liufheet lefwa samman. Lucidor (SVS) 81 (1668). Själens röst .. som säjer mig at man sjelf känt den Lyksalighet och de Ljufheter man Predikar! Thorild Gransk. 1784, 1: 45. Då det kvällades, då mörkret omhöljde all denna ljuvhet (dvs. vår, blommor, dofter m. m.). TurForskn. 8: 80 (1919). Det hade en stor ljuvhet att bikta för henne. Siwertz JoDr. 421 (1928).
2) till 3; numera bl. (i vitter stil) i fråga om kvinna. Almqvist Amor. XXXVIII (1839). Hans hustru hade under morgonens drömmar visat sig för honom i stor mildhet och ljuvhet. Lagerlöf Troll 2: 109 (1921). —
LJUVLIG, se d. o. —
Spalt L 999 band 16, 1941