Publicerad 1941   Lämna synpunkter
LOM lωm4, sbst.1, förr äv. LOMME, sbst.1, m. l. r.; best. lommen; pl. lommar (3SAH 23: 332 (c. 1640) osv.) ((†) lommer Sigfridi A 4 a (1619)); förr äv. LOMMA, sbst.1, m. l. f. l. r., l. LUMBE l. LUMME, m. l. r.
Ordformer
(loo(h)m, lohm 1557—1745. lom(m) c. 1640 (: lomar, pl.), 1731 osv. lomma 1731. lomme 1814—1828. lumbe 1795—1828. lumme 1795—1804)
Etymologi
[jfr d. lom, nor. dial. lom, isl. lómr samt (lånade från nord. spr.) holl. lom, t. lohme, eng. loom, fr. lumme (lånat närmast från eng.); trol. med syftning på fågelns svaga förmåga att gå o. samhörigt med LOMA, v.1]
simfågel av släktet Colymbus Lin.; i pl. zool. äv. om underordningen Colymbi o. familjen Colymbidæ. HovförtärSthm 1557 A, s. 51. När lomen skriker, väntas rägn. NorrlS 1—6: 108 (1799). Ling Tirf. 2: 35 (1836). Rendahl Brehm 14: 454 (1930). — jfr IS-, SMÅ-, STOR-LOM m. fl.
Ssgr: LOM-FÅGEL. zool. i pl., om ordningen Colymbiformes. 3NF 5: 1171 (1926). —
-HALS. Lomhalsar brukas att giöra carpuser af. Linné Skr. 5: 168 (1732). —
-SKINN. Landsm. XVII. 1: 35 (1671). —
-SLÄKTE(T). zool. fågelsläktet Colymbus Lin. BBergius PVetA 1780, 2: 28 (1787). —
-VIA, f. l. r. [efter nor. lomvi(e)] (i vissa trakter) simfågeln Uria troile Lin., sillgrissla. Scheutz NatH 121 (1843). Ericson Fågelkås. 2: 175 (1907).

 

Spalt L 1054 band 16, 1941

Webbansvarig