| Publicerad 1941 | Lämna synpunkter |
LUFTA luf3ta2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (se avledn.).
1) låta (frisk) luft värka på l. strömma över l. genom (ngt); för vädring hava (ngt) ute i fria luften; släppa in frisk luft i (ett rum o. d.), vädra, ventilera; jfr LUFT, sbst.2 1 (b). Lufta (säng)-kläder. Lufta efter ngn. Lät thet (dvs. det sjuka trädet från vars rot man avlägsnat jord) så een tijdh lufftas. Risingh LandB 44 (1671). Lufta rummen. Adlerbeth FörslSAOB (1798). Att nya segel, som efter väta icke omsorgsfullt genast luftas och torkas, .. blifva fullsatta med små svarta fläckar. TIdr. 1881, s. 25. Efter upptagning och urvridning måste (färg-)godset luftas, för att den blå färgen skulle framkomma. Sahlin SkånFärg. 110 (1928). — särsk. bildl., med avs. på känslor, bekymmer, planer o. d.: dryfta, ventilera; äv.: skaffa utlopp åt (en känsla o. d.); jfr LUFT, sbst.2 3 c. Hallström LevDikt 38 (1914). En ordväxling, varunder Tord måste lufta sin upphetsning med ett bösskott. Siwertz Sel. 1: 217 (1920). Det var en klick unga fruar, som satt intill mig och luftade sina bekymmer. SvD(A) 1933, nr 23, s. 8.
2) (ngt vard.) med avs. på människa l. djur: vara med (ngn) ute i det fria för att han skall få frisk luft, motionera (ngn); äv. i uttr. lufta (på) sig, vara ute i det fria för att hämta frisk luft; jfr LUFT, sbst.2 1 (b). Här är för trångt och qvaft inne. — Farväl, fru pastorska! Jag måste ut och lufta mig en smula! Backman Reuter Lifv. 2: 290 (1870). Ångbåtens maskinist, som stigit upp på däck för att lufta sig. Ödman Reseb. 255 (1907). När jag luftade min hund på en i övrigt fridfull kyrkogård fick jag (osv.). SvD(A) 1932, nr 288, s. 11. — särsk. bildl., i fråga om förhållandet att ngn är ute för att förströ sig l. hämta nya intryck o. d.; särsk. i uttr. lufta på sig. (De) äro .. ute på resor för att lufta på sig. SöndN 1862, nr 28, s. 1. Jag vill på det lifligaste rekommendera (Dieppe) åt mina svenska vänner, när de få det infallet att fara ut och lufta på sig. Ödman UngdM 1: 48 (1873, 1881). SvD(A) 1930, nr 58, s. 8.
3) (i fackspr.) bringa (en vätska l. massa) att upptaga luft; pressa l. leda luft in i (en vätska); äv. oeg.: försätta (en vätska) med kolsyra; jfr LUFT, sbst.2 1 e. Luftadt vatten. Adlerbeth FörslSAOB (1798). Den luftade ölvörten. Reichard Brygg. 13 (1899). 2NF 31: 871 (1920).
4) [sannol. efter d.] blåsa (litet), fläkta; vanl. (i vitter stil, mindre br.) opers.; jfr LUFT, sbst.2 1, 7. OPSturzen-Becker i NordLitTid. 1846, s. 348. Det började lufta litet, och hettan svalkades. Östergren (1932).
5) [sv. dial. lufta, lofta, motsv. nor. lufta, lukta] (†) känna lukt av (ngt) l. avgiva lukt; lukta; dofta; äv. bildl.; jfr LUFT, sbst.2 9. (Den renade kroppen) som mykit liuffuare lofftar, än roser. PErici Musæus 3: K 1 a (1582). Eghet loff lufftar gemeent. Forsius Fosz 17 (1621). En stygg och illa lufftande Orenlighet. Hoorn Jordg. 1: 55 (1697). Så måste tu med alt thet tu ser, hörer, luftar, smakar, kiänner och handterar, .. komma ihog .. Skaparen. Rydelius Sed. 11 (1731). Ther (i naturen) blomstrad’ mandel-träd en lucht ifrå sig dufta, / At sig theraf en siuk til hälsan måtte lufta. Kolmodin QvSp. 1: 117 (1732). CAEhrensvärd Brev 1: 77 (1782). — särsk. i det bildl. uttr. låta ngn lufta på rappirsudden, sticka värjudden under näsan på ngn. HB 2: 308 (1597).
2) (i fackspr.) till 3. Palmberg Hels. 875 (1889). Reningen av dricksvatten från järnsalter genom ”luftning”. Starck Kemi 215 (1931).
3) [sannol. efter d.] (i vitter stil) till 4: förhållandet att det blåser (litet) l. fläktar, luftdrag, fläkt; äv. bildl. En stilla luftning i själen. Flensburg KyrklT 170 (c. 1875). En luftning från slätterna drager / igenom kaféets rökiga dimma. Melsted Upps. 120 (1905).
Spalt L 1153 band 16, 1941