| Publicerad 1941 | Lämna synpunkter |
LUGG lug4, sbst.1, förr äv. LOGG, sbst.3, r. l. m. (Lind (1749) osv.) ((†) n. Lind (1749), Heinrich (1828)); best. -en.
samling av korta, fina o. mjuka hår; ludd, fjun, flock (se FLOCK, sbst.2 1). Spegel 248 (1712; på växter). VetAH 1761, s. 17. (I urvärket) inkommande dam och lugg. Bergqvist o. Hellberg Horrmann 39 (1881). FoF 1914, s. 101. jfr SÄDES-LUGG. — särsk.
a) på människo- l. djurkropp: (beklädnad av) fjun l. kort o. fint hår. Magen (hos insekten) är svartacktig utom anus, som är besatt med gult lugg. Linné Bref I. 5: 282 (1758). Bergman GotlGeogr. 21 (1870).
b) (i fackspr.) den ludna ytan på ena sidan av kläde, sammet, fälb o. d., vilken bildas av de framstickande fiberhåren. Borsta, stryka med, efter, mot luggen. Skuren lugg. Tät, lång lugg. Luggen på sammet. All luggen är bortnött på kappan. Lind (1738). Konsten att klippa luggen på klädes-vadmal. Sahlin SkånFärg. 63 (1928). särsk. (i sht i fackspr.) i utvidgad anv., i fråga om uppruggad l. ruggig metall- l. träyta. Estlander KonstH 330 (1867). AHB 117: 14 (1883).
a) i utvidgad anv., om person: som har luggslitna kläder; äv. bildl.: ”maläten”, sliten; stundom närmande sig bet.: avsigkommen. Jag glömmer gärna, huru luggsliten jag blivit under dessa 7 år under huvudbråk. Törneros Brev 2: 189 (1828; uppl. 1925). Den gamle luggslitne akrobaten. GHT 1935, nr 45, s. 3.
b) (i vitter stil) bildl., om argument l. konstnärlig prestation o. d.: utsliten, nött. Tusende gånger sagda .. och numera betydligt loggslitna beskyllningar. SvLitTidn. 1815, sp. 688. En utspelt och konstnärligt ganska luggsliten operett. GHT 1938, nr 242, s. 3.
Avledn.: luggslitenhet, r. l. f.
Avledn.: luggighet, r. l. f.
Spalt L 1158 band 16, 1941