Publicerad 1941   Lämna synpunkter
LUNA lɯ3na2, sbst.3, r. l. f.; best. -an; pl. -or; förr äv. LUN, sbst.1, r. l. f.
Ordformer
(lun 1712. luna 1711 osv.)
Etymologi
[fsv. luna, tidpunkt, stund, sinnesstämning, infall, sv. dial. luna, f., äv. lun, n., motsv. dan. o. nor. lune; av mnt. lune, månfas, ombytlig sinnesstämning; jfr mht. lūne (t. laune); av lat. luna, måne (jfr LUNAR). — Jfr LYNA, sbst.2]
(numera bl. bygdemålsfärgat) sinnesstämning, lynne, humör (se d. o. 1); ofta om växlande sinnesstämning hos ngn; ofta övergående i bet.: infall, nyck; i sht i pl. VDAkt. 1711, nr 185. Alt som lunorne togo honom, (så osv.). Dalin Vitt. II. 6: 107 (1740). Han har sina lunor. Sundén (1886). När .. (hunden) såg husbonden vara i god luna (så osv.). Wulff 85År 299 (1929). — särsk. (†) i uttr. göra sur lun, visa sig misslynt. ÖB 32 (1712).
Avledn.: LUNIG, adj. [sv. dial. lunig, lunut; jfr d. lunet] (bygdemålsfärgat) nyckfull, ombytlig; äv. bildl., om väderlek o. d. Månsson Rättf. 1: 192 (1916; bildl.). Hammarström Sportfiske 69 (1925).
Avledn.: lunighet, r. l. f.

 

Spalt L 1191 band 16, 1941

Webbansvarig