Publicerad 1941   Lämna synpunkter
LUNKENTUS luŋ3kentus2, äv. 400, m.
Etymologi
[bildat till LUNKA, v.1]
1) namn på en jätte som kunde taga hundra mil i vart språng. NHistKonArab. A 7 a (1772, 1785). jfr Bäckström Folkb. 2: 271 (1848).
2) (föga br.) bildl., person som springer l. går med långa o. snabba steg. Crælius Nås 158 (1837).
Ssgr (ngt vard.): LUNKENTUS-STEG. mycket långt steg, ”sjumilasteg”; vanl. i pl. Törneros Brev 1: 82 (1824; uppl. 1925; bildl.). Blanche Tafl. 3: 171 (1857). —
-STÖVLAR, pl. ”sjumilastövlar”; äv. bildl. JönkBl. 1846, nr 42, s. 2 (i bild). Topelius Fält. 1: 14 (1853; bildl.). Östergren (1932).

 

Spalt L 1202 band 16, 1941

Webbansvarig