Publicerad 1941   Lämna synpunkter
LUR lɯ4r, sbst.3, r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. -ar; förr äv. LUDER, sbst.3, r. l. m. l. f. (Verelius Herv. 136 (1672), Spak Fan. 21 (1890; om ä. förh.)), stundom n. (Schroderus Comenius 413 (1639)); best. -dern (LMil. 2: Föret. 24 a (1764)) l. -dren (Dalin Vitt. II. 6: 110 (1740)); pl. -drar (Verelius Herv. 136 (1672), Spak Fan. 21 (1890)); förr äv. LUD, m. l. f.; best. -en (2Saml. 35: 221 (1662)); pl. -ar (LPetri Kyrkiost. 35 a (1566)) l. -er (G1R 25: 394 (1555)).
Ordformer
(lud(h) 1555 (: ludher, pl.), 1640—1700. lud(h)er c. 1635—1890 (: ludrar, pl.). ludr 1712. ludur 1815. lu(u)r (luhr, lwr) c. 1600 osv.)
Etymologi
[fsv. ludher, ludh, lur, trumpet, rör; motsv. dan. o. nor. lur, isl. lúðr; sannol. identiskt med LUR, sbst.2; luren var urspr. en urholkad stock]
1) om vissa blåsinstrument; dels om primitivt, koniskt format, rakt l. böjt blåsinstrument tillvärkat av träspjälor o. klädt med näver, vallhorn, dels om trumpetliknande blåsinstrument av metall, särsk. om s-format blåsinstrument från bronsåldern. Blåsa i l. på lur, förr äv. leka i lur. Stöta i lur. G1R 25: 394 (1555). (Ryssarna) togho .. fatt på een fäherde och .. läto .. honom leka i Lur för sigh. Bureus Suml. 26 (c. 1600). (Tornväktarna) böra .. efter hvart Klockeslag .. om nätterne blåsa uti et Horn eller Luhr, utaf tvenne sidor af Tornet. FörordnTornvächt. 1732, § 11. Blås kraftigt din lur. Atterbom Lyr. 1: 49 (1811, 1836). NoK 96: 85 (1930). — jfr BLÄCK-, BRAND-, GRANNA-, HERDE-, KRIGS-, LÅNG-, NÄVER-, STRIDS-, TRÄ-LUR. — särsk.
a) bildl. Höstens lurar mäktigt skalla. Stagnelius (SVS) 1: 104 (c. 1815). Ej väckelsens lur är din (dvs. vindens) låt. Karlfeldt FlBell. 24 (1918).
b) sjöt. i utvidgad anv.: blåsinstrument varmed ljudsignaler avgivas från fartyg o. vari den för ljudets alstrande erforderliga luften frampressas medelst blåsbälg l. annan mekanisk inrättning. Quennerstedt Resa 208 (1867). jfr MIST-LUR.
2) i oeg. anv. av 1, om föremål som mer l. mindre liknar en lur (i bet. 1).
a) trattliknande rör användt till förstärkande av talat ljud, megafon, ropare. Dalin Arg. 2: 311 (1734, 1754). Sundén (1886). jfr SKEPPS-LUR. särsk. (tillf.) i uttr. sätta händerna i lur för munnen, sätta händerna framför munnen i form av en megafon. Bergman Mark. 80 (1919).
b) mer l. mindre lurliknande apparat som underlättar hörandet för lomhörda; äv., särsk. i uttr. elektrisk lur, om elektromekanisk apparat använd för samma ändamål; äv. (vard.) om stetoskop. Adlerbeth FörslSAOB (1798). Holmgren ÖronSj. 72 (1925). jfr HÖR-, HÖRSEL-, ÖRON-LUR.
c) del av telefonapparat som tjänstgör ss. mottagare; vanl. om en med mikrofonen sammanbyggd mottagningstelefon; äv. om hörlur till radiomottagningsapparat. Bergman Mark. 24 (1919). jfr HÖR-, RADIO-, TELEFON-LUR.
d) (†) om pappersstrut. Lind (1749). Heinrich (1828).
Ssgr (till 1): A (†): LUDER-SKALL, se C. —
-SVEN. yngre mansperson med uppgift att blåsa i lur. Mörk Ad. 2: 376 (1744). Hülphers Mus. 92 (1773).
B (†): LUDRA-DÖN. jfr DÖN 1. Livijn 1: 158 (1817). —
-SKALL, se C.
C: LUR-BLÅSANDE, n. (†) blåsande i lur. Verelius 123 (1681). —
-BLÅSARE. person som blåser l. har till uppgift att blåsa i lur. Brask Pufendorf Hist. 20 (1680). —
-LÅT. enklare melodi som blåses i lur. Vallhjonens lurlåtar. Cederschiöld Ordlek. 253 (1902, 1910). —
-SIGNAL. ljudsignal avgiven medelst lur. Granlund Skärfv. 43 (1907). —
-SKALL. (luder- 1697. ludra- 1836. lur- 1681) (†) skallande ljud från lur. Verelius 162 (1681). Strinnholm Hist. 2: 44 (1836).
Avledn.: LURA, v.1, -ning; förr äv. LUDRA, v.2 (ludra c. 1635—1749. lura c. 1755 osv.)
1) till 1: blåsa i lur. Schroderus Dict. 242 (c. 1635). Landsm. VII. 10: 6 (1892). särsk.
a) sjöt. till 1 b: avgiva ljudsignal medelst (mist)lur. TurÅ 1913, s. 84.
b) (tillf.) opers. Larsson i By Logen 135 (1916).
2) (vard., föga br.) med. undersöka (lungor o. hjärta) med användande av stetoskop, auskultera; jfr LUR, sbst.3 2 b. LoW (1911).

 

Spalt L 1209 band 16, 1941

Webbansvarig