Publicerad 1941   Lämna synpunkter
LURIFAX lɯ3ri~fak2s l. 40~1, m.||ig.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(lurifas c. 1730. lurifax (-faks) 1703 osv.)
Etymologi
[jfr dan. o. nor. lurifas, lurifaks; sannol. under inflytande av LURA, v.2, lånat av nt. lurfix, person som står på lur, spion; jfr holl. loerefas, lorenfas, leurefas; ordets senare led av ovisst urspr., möjl. en skämtsamt latiniserande bildning efter lat. artifex, konstnär]
(vard.) person som bedrager l. narrar andra, bedragare, filur, luver, skälm, skojare; ofta med försvagad bet. H:r Lurifax. Carl XII Bref 300 (1703; till Stenbock). Ni är en liten lurifax, kusin .. men ni får ändå inte veta något mer! Hedberg Sardou 118 (1866). GHT 1936, nr 63, s. 11.
Avledn. (vard., mindre br.): LURIFAXERI, n. bedrägeri, skoj, skälmstycke. HSH 9: 106 (c. 1800). Östergren (1932). —
LURIFAXIG, adj. bedräglig. Topelius 24: 218 (1857). Tamm AvlÄndAdj. 34 (1899).

 

Spalt L 1218 band 16, 1941

Webbansvarig