Publicerad 1941   Lämna synpunkter
LUSKA lus3ka2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. luska; jfr d. luske, nor. dial. luska; trol. av mnt. lūschen, ligga dold, lura; trol. stambesläktat med LUTA, v.3]
1) (vard.) röra sig framåt på ett smygande sätt; äv.: gå l. springa långsamt, lunka, lufsa; loma (av o. an), stryka omkring. Spegel (1712). När Vargen kommer luskande. Aken Reseap. 331 (1746). ”Advokaten” Vomlund, en brottets parasit, som luskade kring polishuset och rådhuset. Siwertz JoDr. 339 (1928). Hellström Storm 299 (1935).
2) (föga br., starkt vard.) i uttr. luska rätt på ngn, snoka rätt på ngn. Men tror nån inte de djävlarna luskade rätt på mig i alla fall. Siwertz JoDr. 394 (1928).
3) (enst.) lura (se LURA, v.2 I 2). Den där krummeluren Vickberg står vid dörren och luskar. Bergman HNådT 99 (1910).
Särsk. förb. (till 1; vard.): LUSKA BORT10 4. loma bort. Fröding NDikt. 38 (1894). Hundarna luska sakta bort med svansen mellan benen. Söderberg Hist. 164 (1898). —
LUSKA OM 10 4. (numera mindre br.) luska omkring. Lasse luskar om. Ödman UngdM 1: 36 (1862, 1881; namn på en lek). —
LUSKA OMKRING 10 04, äv. IKRING 04 l. KRING 4. stryka omkring, loma av o. an. Scholander 3: 228 (1881).
Avledn. (till 1): LUSKER, m. (föga br., vard.) landstrykare, luffare. Hur smärtsamt det känns för en ståndsperson att se sin egen son gå omkring som en lusker. Bergman JoH 146 (1926).

 

Spalt L 1225 band 16, 1941

Webbansvarig