Publicerad 1941   Lämna synpunkter
LUVA lɯ3va2, v. -ade; l. LUVAS lɯ3vas2, v. dep. -ades. vbalsbst. -ANDE, -NING; jfr LUV, sbst.3
Etymologi
[jfr nor. dial. luva; till LUV, sbst.2]
1) (vard., tillf.) tr.: draga (ngn) i håret, lugga (ngn); misshandla (ngn) gm att draga honom i håret. Swedberg Ordab. (1722). Bååth-Holmberg Morf. 2: 33 (i handl. fr. 1832). Östergren (1932). — jfr AVLUVA, HÅR-LUVA. — särsk.
a) (numera knappast br.) oeg.: riva fjädrarna av (fågel). Kolmodin QvSp. 1: 121 (1732). Fahlcrantz 2: 72 (1825, 1864).
b) (†) bildl.: bedraga, narra. Jag har honom pröfvat och blefvit lufvad. Linné Bref I. 4: 222 (1753).
c) bildl.: tvista med (ngn), ”ligga i luven på” (ngn). NVexjöBl. 1847, nr 31, s. 1.
2) dep.; jfr HÅR-LUVAS.
a) (numera föga br.) luggas; äv.: slåss; äv. i uttr. luvas med ngn; äv. bildl. (jfr nedan). SvLitTidn. 1818, sp. 147. Hagberg Shaksp. 1: 335 (1847). särsk. bildl.: gräla, bråka; jfr 1 c. Lenngren (SVS) 1: 101 (1779).
b) (vard., mindre br.) recipr.: lugga varandra; äv.: slåss med varandra. Säfström Banquer. Ee 1 a (1754). Två småpojkar .. luvades i en halmhög på logen. Carlsson Dagsv. 54 (1927). särsk. (numera knappast br.) jäg. om orrtuppar som spela: slåss; jfr 1 a. Greiff Jagt 79 (1828). SkogsvT 1903, s. 53.
Särsk. förb.: LUVA OM10 4. (vard., tillf.) till 1: ”ruska om” (ngn). Knöppel SvRidd. 19 (1912). —
LUVA OPP. (†) till 1: lugga (ngn), bringa (ngns) hår i oordning. Envallsson Herreg. 7 (1784).

 

Spalt L 1259 band 16, 1941

Webbansvarig