| Publicerad 1941 | Lämna synpunkter |
LYCKÖNSKA lyk3~ön2ska, stundom lykön4ska (ly`ckönska (äfv. ö´) Weste), v. -ade. vbalsbst. -ANDE (mera tillf., Petreius Beskr. 5: 29 (1615), Dähnert 96 (1746)); jfr LYCKÖNSKAN, LYCKÖNSKNING o. LYCK-ÖNSKARE.
1) betyga (ngn) sin förhoppning om (kommande) lycka o. välgång; betyga (ngn) sin glädje med anledning av ngn för vederbörande lycklig l. glad omständighet l. dyl.; gratulera. Lyckönska ngn (till ngt), gratulera ngn (till ngt). OxBr. 12: 211 (1621). Wollimhaus Ind. (1652). Dy låten osz lijk andra nu / Lykönska både Brudgum ok så Bru! Lucidor (SVS) 421 (c. 1670). Deputerade (från vart stånd), som hälsa och lyckönska de andre Stånden. RO 1723, § 10. HdlPrästmGbg 1785, s. 2. Jag lyckönskar Herr Professoren dertill (dvs. till professorsutnämningen) af hjertat. Florman BrRetzius 10 (1824). Vid tiden för Kristi födelse var det sed att lyckönska varandra på nyårsdagen. Nilsson FestdVard. 192 (1925). — särsk. (†) ss. vbalsbst. -ande, om framförande av tillönskan om lycka (i ngt avseende). Medh lyckoönskande vthi theras Echtenskap. Petreius Beskr. 5: 29 (1615).
2) refl., i uttr. lyckönska sig till, äv. över ngt, prisa sig lycklig med anledning av ngt, gratulera sig till ngt. Rydberg 13: 157 (c. 1885). Ett beslut, som staden .. haft all anledning att lyckönska sig till. GHT 1904, nr 275 B, s. 1.
Spalt L 1285 band 16, 1941