| Publicerad 1941 | Lämna synpunkter |
LYDA ly3da2, v.2 -er, lydde lyd3e2 (OPetri Tb. 123 (1526; uppl. 1929) osv.) l. löd lø4d (Hagberg Shaksp. 3: 121 (1848) osv.), lydt lyt4, stundom lydit ly3dit2 (Warburg Snoilsky 2 (1905), SmålP 1925, nr 198, s. 12). vbalsbst. -ANDE o. -ELSE, se avledn.
I. ljuda; ha en viss lydelse.
1) (†) om (del av) musikinstrument, klocka o. d. som bragts att ljuda: ge (ett klart) ljud från sig, tona, klinga, ljuda. Ps. 1536, s. 13; jfr Ps. 1695, 206: 7. Basuner och Klocker hördes j wädhret .. lydha. PPGothus Und. C 2 b (1590). Harpan hon är förstämbd; lyder inte; strängiarne snarra. Stiernhielm Herc. 513 (1658, 1668). KOF II. 1: 426 (1659; om kyrkklockor). Hui lyder Hennes (dvs. Thalias) Speel ey mäd Liufft Liudh. Lucidor (SVS) 281 (1673).
2) (†) framträda ss. hörselintryck, höras, ljuda; klinga, låta; särsk. om ngns röst, tal, sång osv. Tw är och en galileesch man, och titt måål lydher ther effter. Mark. 14: 70 (NT 1526). Måste och ingen Versz .. bestå aff blåtta Monosyllabis, ty sådana Verser lyda icke synnerligen wäl. Arvidi 116 (1651). En wel lydande melodie eller sammansong (vid gudstjänsten). KOF II. 1: 221 (1659). Lind (1749). — jfr EGEN-, SJÄLV-LYDANDE. — särsk. i mer l. mindre bildl. anv.: göra (ett så l. så beskaffat) intryck, ”låta”, ”klinga”, förefalla, te sig (så l. så); särsk. i uttr. lyda (så l. så) i (uti) ngns öron l. ngn i (uti) öronen. Svart Gensw. E 6 b (1558). Det som kunde lyda honom väl i öronen. HSH 12: 98 (1599). Hvilket (påstående) lydde i mina öron lijka som man ville säija, at (osv.). Polhem Invent. 43 (1729). Smicker lyder väl i svaga Förstars öron. Adlerbeth FörslSAOB (1798). särsk. i uttr. lyda högt, om namn l. titel o. d.: ha ”god klang”. Namnet af en Consuls son, som var kommen i vårt följe, hvilket lyder högt här i landet. Eneman Resa 2: 103 (1712).
3) (numera bl. tillf.) om språkljud, ord o. d.: låta l. uttalas (på ett visst sätt). Pourel de Hatrize Föret. 7 a (1650). A, lyder hos osz altid a. Swedberg Schibb. 3 (1716). Skrif mig orden som the lyda. Därs. 8. Hof Anm. 68 (1760). (Namnet Snoilsky som) ursprungligen har tecknats Snoilsek, hvilket bör ha lydit Znojilsek. Warburg Snoilsky 2 (1905).
4) [efter nt. sik luden laten] (†) i uttr. låta sig lyda, yttra, låta förstå (att); jfr FÖRLJUDA, v.1 1, LJUDA, v.1 2. Tegel G1 1: 123 (1622). Iagh förnimmer, att K. Commissarierna haffva låtit sigh lyda, att H. K. Majestet behagar nådigst hielpa Academien. Rudbeck Bref 42 (1666).
5) (†) sägas, berättas; i uttr. det lyder (så l. så) om ngn, ngn har (det l. det) ryktet om sig. Det lyder illa om honom. Sahlstedt (1773). Adlerbeth FörslSAOB (1798).
6) om ord, ordalag, uttryck, (kortare) text, i sht om strof, vers, brev o. d.: ha en viss formulering (o. betydelse), låta; ”vara”. Hur lyder dikten? Hur lyda bokens ord? Brevet lyder (som följer). Enligt handskrift A bör (text)stället lyda (så o. så). Scouternas valspråk lyder: Var redo! Vara lika lydande (med ngt) (i fackligt präglat spr.), ha samma lydelse (som ngt). En skrift i två lika lydande exemplar. Et .. breff .., lydandes ord frå ordt som här effther schriffuit ståår. G1R 1: 214 (1524). Psalmen är såå lidhandes. OPetri MenFall L 7 b (1526). Så lydha Christi ordh, Tagher äter (osv.). Dens. PEliæ c 3 b (1527). Then ther går i borgan går i betalningh som lagzens ordspråk lydhr. BtSödKultH 12: 63 (1596). (Kalvinisterna) wilja intet taga orden (i bibeln) som de lyda, utan i liknelse och figurlig mening. HC11H 8: 177 (1693). Man hoppades .. kunna .., som tidsuttrycket löd, ”draga penningar in i landet”. Weibull (o. Tegnér) LUH 1: 305 (1876). Charlotte Corday .. ”Corday d’Armans”, som namnet lydde förr. Söderberg ResRom 225 (1929). — jfr LIK-LYDANDE. — särsk. (†) i uttr. lyda i (uti) bokstaven, ha (en viss) lydelse efter bokstaven. OxBr. 1: 112 (1618). (Att orden) borde annorlunda uttydas, än de i bokstafven lydde. Bælter JesuH 5: 651 (1759).
7) med tanke huvudsakligen på innebörden i ett ord l. uttalande, en skrivelse l. dyl.: ha ett så l. så beskaffat innehåll, innebära. — jfr PÅLYDA. — särsk.
a) (†) om ord l. sak: ha (den l. den) innebörden, betyda. FörsprEbr. (NT 1526). Thet (dvs. det lat. ordet ordinarius) lydher på Swensko, en Skickare eller Skickningesman. LPetri KO 76 b (1561, 1571). (Josef) kunde wäl Drömer vthtijda, / Och sadhe hwadh the wille Lydha. Gevaliensis Jos. 5 (1601). (Ett tecken på himmeln) skall wist lyda / at (osv.). JMessenius (1629) i HB 1: 148. Skogekär Bärgbo Klag. C 1 a (c. 1632). De nyare Runemästare hafa .. genomstunget (runan ᚦ), att hon skulle lyda dett Latinske d. Tiällmann Gr. 135 (1696); jfr 3.
b) (†) med åtföljande att-sats, om uttalande, skrivelse o. d.: säga, påstå, gå ut på att osv. Någre faste pergamentz breff .., som lydde att samme gårder ähre lagligen soldhe. HH XIII. 1: 34 (1562). SkrGbgJub. 6: 146 (1589; om brev). OxBr. 8: 365 (1642; om tidningsmeddelande). VDAkt. 1651, nr 123 (om rykte). Efter, som ordspråket lyder, att (osv.). Verelius Gothr. 70 (1664).
c) (†) i uttr. lyda emot ngn l. ngt, om bud, stadga o. d.: innehålla bestämmelse, vända sig mot ngn l. ngt. Stadhgen .. lydher emoot them som göra sampnat emoot borgamestere och rådh. OPetri Kr. 132 (c. 1540). Schroderus Os. III. 2: 294 (”292”) (1635).
d) (†) om skrift, brev, yttrande o. d., i uttr. lyda om l. på (å) ngn l. ngt, röra sig om, handla om, avse, syfta på, gälla ngn l. ngt. G1R 1: 62 (1523: paa). Ith .. breff .. lydende om (vissa) Privilegier naader och frihethr. Bergv. 1: 26 (1525). All the stycker j then helgie scrifft, som lydha om troona och hopet. OPetri MenFall B 2 b (1526). Alla predikningar lyda på goda gjerningar! Borg Luther 1: 25 (1753). Nordström Samh. 2: 460 (1840). BL 15: 263 (1848).
e) (i sht i fackspr.) i uttr. lyda på, förr äv. uppå ngn, om pass, värdehandling o. d.: vara (ut)ställd på ngn. Passet lyder på N. N. SkrGbgJub. 6: 152 (1589). Wäxeln blifwe änteligen owägrat til then betalt, som then vthtryckeligen lyder vppå. Wäxelrätt 10/3 1671, s. A 4 b. EkonS 1: 238 (1891).
f) i uttr. lyda på (å) (förr äv., i bet. δ, om) ngt.
α) om uttalande, omdöme, i sht dom: innebära, gå ut på ngt, ha det l. det innehållet. Domen lyder på tre års fängelse. Cavallin (1876). Fahlbeck Ad. 1: 21 (1898).
β) (mindre br.) om överenskommelse, bestämmelse, löfte o. d.: innebära, avse, gå ut på ngt. Guds ords löfte om döpelsen lyder på syndernas förlåtelse. Thomander 2: 233 (1855). Fördraget .. lydde på ömsesidigt bistånd. Carlson Hist. 4: 115 (1875). PT 1901, nr 137 A, s. 2.
γ) (i sht i fackspr.) om dokument (köpekontrakt, försäkringsbrev o. d.): avse, gälla ngt. (Han kom) jn for retten m[edh] itt b[re]ff som lydde paa th[e]t hus som (osv.). OPetri Tb. 123 (1526; uppl. 1929). FörsäkrHafveristadga 1750, s. 6. Dagvexlar, som lyda på betalning å viss dag. Aldén Medb. 4: 98 (1885).
δ) om värdepapper: ha ett (nominellt) värde av, gälla för, vara utställd på (så l. så stort belopp l. viss myntsort); äv., om räkning o. d.: uppgå till l. ”gå på” (visst belopp). Wesselbreff, som lydde om 63 rickz daler. SkrGbgJub. 6: 163 (1590). (En revers) som lydde på 80 daler. Därs. 206. Brasck FörlSon. C 3 a (1645). Vexlar, .. som .. lyda å utländskt mynt. Smedman Kont. 5: 46 (1872). (Räkningen) lydde på trettio daler. Böök ResSv. 180 (1924).
ε) (i fackspr.) om valsedel o. d.: upptaga (ett l. flera namn). Ljunggren SAHist. 2: 95 (1886). Valsedel, som lyder å färre namn än (osv.). SFS 1920, s. 2349.
g) (†) i förb. med prep. till, om skrivelse: vara ställd till. Ett öpiit breff, som lyder till våre fogther. G1R 25: 224 (1555). SkrGbgJub. 6: 130 (1589). Schroderus Comenius 936 (1639).
8) (†) om rättslig handling, övergående i bet.: äga giltighet, gälla; äv. i uttr. lyda för ngn, gälla för ngn. Förläningz brefwet lÿder Inthet länger ähn vthi hennes Mans lÿfz tÿdh. GripshR 1619, s. 90. Härtill (dvs. denna del i frihetsbrevet) lyder för munkarne på Sinai; det som följer är för de Christna i gemen. Eneman Resa 2: 70 (1712).
1) till I 2, = LYDA SAMMAN. Sångarenar loffuade (Gud) .. medh theras röst, så at thet lydde ihoop ganska liufligha. LPetri Sir. 50: 18 (1561).
2) om ord: rimma; jfr LYDA, v.2 I 3. Kyrckio och styrckia lyder intet ihop (såsom rim i en anförd strof). Swedberg Schibb. 124 (1716). —
LYDA IN PÅ.
1) till I 3: låta på samma l. liknande sätt som (ngt). De hade ett obekant Språk, som lydde in på det Phœniciska. Rudbeck Atl. 3: 711 (1698).
LYDA SAMMAN l. TILLSAMMANS. till I 1, 2: ljuda, klinga tillsammans. Symphonia (dvs.) samliwdh ther liwden wel lyda samman. VarRerV 22 (1538). Vish. 19: 18 (Bib. 1541). —
LYDA TILL. till I 7 g; i uttr. lyda ngn till, om brev: gälla, avse, vara ställd till. VDAkt. 1667, nr 406.
2) till I 6, 7, = LYDELSE, sbst.2 2. Forsius Fosz 97 (1621). Gåendes .. Cancellarium och consistorium förbij twärt emot constitutionum lydande. Annerstedt UUH Bih. 2: 342 (i handl. fr. 1687). —
LYDELSE, sbst.2, r. l. f. (sbst.1 se LYDA, v.1 avledn.). (-else 1541 osv. -ilse 1524—1636) [fsv. lydhilse; jfr d. lydelse]
1) (enst., tillf.) till I 3; i fråga om språkljud: uttal. (E- och ä-)ljudens lydelse. Lundell Rättstafn. 100 (1886).
2) till I 6, 7; i fråga om uttalande, uttryck, omdöme, skrift o. d.: formulering; avfattning, ordalag, ordalydelse; innebörd (efter bokstaven). Contractens lydilse. G1R 1: 221 (1524). (Vi, hertig Karl, lova att) regere .. efther then edz lydelse, h. k. M. i sin k:ge cröning uthi Upsala sine undersåther .. giordt. RA I. 3: 617 (1595). Abrahamsson 536 (1726; efter handl. fr. 1692). På det at .. en til sin rätta lydelse återstäld Text (må) följas. IBibelkom. 1773, § 1. Kungörelse angående ändrad lydelse af § 36 i (en viss stadga). SFS 1908, nr 47, s. 1. jfr BOKSTAVS-, ORDA-LYDELSE. —
LYDING, r. l. m. (-ing c. 1640 osv. -ung c. 1640)
1) [jfr Lindroth Bureus 320 (1912)] (†) konsonant; jfr LYDA, v.2 I 2. JBureus (c. 1640) hos Lindroth Bureus 115. Därs. 120.
Spalt L 1292 band 16, 1941