| Publicerad 1941 | Lämna synpunkter |
1) (†) om muntlig l. skriftlig framställning: lång, utförlig, mångordig, vidlyftig; jfr LÅNG 5. Hure ocristeliga Söffuerin norby sigh .. beuisth haffuer .. med mordh brandh rooff .. (osv.) som longsampdt waare wtaff ath scriffua. G1R 3: 256 (1526). (Jag) vill min käre broder medh någon longsam tacksäielse eller lyckönsken inthe bemöda. OxBr. 3: 6 (1612). Schultze Ordb. 2646 (c. 1755). — särsk. i utvidgad anv., om person: mångordig, utförlig; jfr LÅNG 5 c. Rudbeckius KonReg. 19 (1614). Jag mente at skrifwa kort, ock är långsammare, än jag tänkt. Hermelin BrBarck 57 (1703). 2SAH 12: 491 (1827).
2) (†) som varar lång tid, långvarig, lång; särsk. om tid, tillstånd, värksamhet o. d.; jfr LÅNG 7. En skadeligh och longsam feyde. OPetri Kr. 164 (c. 1540). Så att Konungen .. bleffue icke leeffde monge longsamme tijdher till roligheet. Svart G1 158 (1561). Långsamma Trolofningar äro merendels skadelige. Nehrman Gift. 98 (1747). Brunius Metr. 298 (1854). Sundén (1886). — särsk.
a) i uttr. se långsam ut, se ut att dröja länge l. att dra långt ut på tiden. Med .. (örlogsskeppens) utlöpande såg ännu långsamt ut, emedan .. penningar .. felade til utredningen. Loenbom Stenbock 2: 112 (1758).
b) om ljud: utdragen, lång. 2Mos. 19: 13 (Bib. 1541). Et långsamt buller hörs, som utan reda mumlar. Creutz Vitt. 12 (1761). Att utmärka ett långsammare ljud, har man i svenska skrifningen nyttjat vokalernas, och att utmärka ett hastigare, konsonanternas fördubbling. 2SAH 1: Föret. 21 (1801); jfr 5 a.
c) (†) om smakförnimmelse: som kännes länge efteråt, som lämnar eftersmak. Han .. gjorde .. försök, at .. baka bröd (av renmossa), fast mjölet gaf en något vidrig och långsam smak i munnen. Linné Vg. 11 (1747).
3) som kräver lång tid, tidsödande, dryg, sen; äv. i uttr. långsam att (förr äv. till att) göra o. d. Ett långsamt arbete. Om them för svårt eller longsampt falle ville, att the bodhe kring Småland och Östergöteland fare skulle. RA I. 1: 431 (1545). Murar äre mycket mehr kostbahre och långsamme til förfärdiga, än jordwärck. Wärnskiöld Fortif. D 1 b (1673). De truppmassor, som under .. (K. XII:s) tidehvarf fördes i fält, voro enligt moderna föreställningar fåtaliga och långsamma att sätta på krigsfot. Hjärne K12 17 (1902). — särsk. (numera föga br.) om väg: som det kräver lång tid att tillryggalägga, dryg; äv. bildl. Vägen är besvärlig och mycke långsam. VDAkt. 1736, nr 19. Jag (hade) .. hört, att den Juridiska vägen var något långsam. Almqvist Kärlek 4 (1816).
4) långtråkig, långrandig (se d. o. 2), ledsam; jfr LÅNG 7 a β; äv. i uttr. det är (förr äv. ngn har) långsamt efter ngn. Bureus Suml. 45 (c. 1600). Dhet är så långsampt för migh sade lättingen. Törning 29 (1677). (Han) skulle henne tilfrågat om tijden varit långsam i hans frånvaro. VDAkt. 1699, nr 251. Nu har jag litet långsamt efter min kamrat. EHellzén (1804) hos Dahlgren Släktprof. 1: 81. Vår väntan blef lång, men vi behöfde ej ha långsamt. Ericson Fågelkås. 2: 144 (1907). Det är så långsamt efter dig. Blomberg Uvd. 173 (1917).
5) som karakteriseras av ringa hastighet.
a) om handling, värksamhet, rörelse o. d.: som företages l. försiggår med mindre hastighet än vad som kan anses normalt l. genomsnittligt, sakta, sävlig; trög; stundom om ljud: utdragen. Gå, röra sig, köra långsamt. Långsamma rörelser. Gå med långsamma steg. Ett långsamt värkande gift. Långsamt, men säkert. Skynda långsamt! Tala, läsa långsamt. G1R 11: 301 (1537). Thet gick .. longsampt til. OPetri Kr. 276 (c. 1540). Predikanten skal .. tala långsampt medh tydelige ord och högh röst. KOF II. 2: 33 (c. 1655). De sjuke tillfrisknade ovanligt långsamt. Malmström Hist. 4: 322. (1874). Långsam marsch. ExFältartill. 1893, 1: 34. Siwertz JoDr. 8 (1928).
b) om person (l. djur): som fungerar, rör sig l. arbetar o. d. långsamt; sävlig; senfärdig; trög; äv. ss. beteckning för att ngn utför vissa handlingar långsamt l. trögt. En långsam arbetare, betalare. Långsam i vändningarna. (Han) ähr mechte långsam med thet arbete wij hafwe förhänder. G1R 19: 292 (1548). (Fotbollsspelaren) var alltför långsam i detta snabba spel. IdrBl. 1924, nr 80, s. 3. särsk. i uttr. långsam till ngt, äv. till att göra ngt, som icke förhastar sig med ngt; sen, trög, icke snar (till ngt). Långsam til wrede. Verelius 184 (1681). Han är långsam till at gifva svar från sig. VDR 1705, Verif. 724. Sundén (1886).
c) om sak.
α) som fungerar l. rör sig långsamt; förr äv.: som föres långsamt; särsk. om redskap o. d. Långsam puls. Sargas af en långsam knif. Nordenflycht Turt. 10 (1743). Den långsamma klockans klämt bådar dagens slut. LBÄ 14—15: 1 (1798). Ett krut säges vara hastigare eller långsammare än ett annat, allteftersom det har en större eller mindre förbränningshastighet än detta. Hazelius Artill. 31 (1856). Bergman LBrenn. 120 (1928). särsk. om eld o. d.: som (på grund av sin ringa intensitet) långsamt medför åsyftat resultat, sakta. At blifva steeckt vid en långsam eld. Ehrenadler Tel. 306 (1723). (Degen) gräddas med långsam värma. Warg 491 (1755).
β) (numera mindre br.) om sluttning l. lutning o. d.: sakta l. svagt sluttande; icke brant. Swedenborg RebNat. 1: 11 (1719). Sandström NatArb. 2: 85 (1910).
γ) (†) som låter vänta på sig länge, dröjande; sen. MoB 3: 85 (1768). Våren var mycket långsam. Träden fingo ej deras löf förr än öfver medjo Maij månad. CBonde (1771) hos Trolle-Bonde Hesselby 182. LBÄ 29—31: 176 (1799).
-GÅENDE, p. adj. (långsam- 1899—1930. långsamt- 1925—1931) Långsamgående hästspårvagnar. TT 1899, Allm. s. 295. 2NF 37: 615 (1925).
B: LÅNGSAMT-GÅENDE, se A.
1) (†) till 1: utförlighet, vidlyftighet. Spegel GW 239 (1685). (Jag) will .. nu icke wijdare beswära Eders Faderliga Högwördighet med någon långsamhet, uthan till sluut önskar iag (osv.). VDAkt. 1712, nr 173.
2) (†) till 2: långvarighet, längd. Den (frukt) du samlar nu för vinterns långsamhet. JGOxenstierna 2: 150 (1796, 1806).
3) till 4: långtråkighet. Skogekär Bärgbo Wen. 72 (c. 1635). Att försöka mildra tidens långsamhet för hvarann. Lundgren MålAnt. 2: 27 (1872).
LÅNGSAMLIG, adj.; adv. = (Helsingius (1587), Palmchron SundhSp. 333 (1642)), -a (Apg. 27: 7 (NT 1526), Schultze Ordb. 2646 (c. 1755)), -en (Tegel G1 1: 300 (1622), Almqvist TreFr. 1: 132 (1842)), -it (Stiernman Com. 1: 988 (1630)). (-saml- 1526—c. 1755. -såml- 1568. -sam- (m)el- c. 1540—1755. -ligit, n. sg. 1644. -samlingen, adv. 1558—1615) [fsv. langsamliker; jfr d. langsommelig, isl. langsamliga, adv.; jfr äv. mnt. lanksamich] (†)
1) till 1; ss. adv.: utförligt, vidlyftigt. På Rijkz Salen, ther R. Cancellarius långsambligen Ständerna föredrogh denne tijdz olägenheet. Adlersparre HSaml. 2: 164 (i handl. fr. 1644).
2) till 2: långvarig, lång; ss. adv.: länge. G1R 4: 9 (1527). Effter thet wädhret stodh longsamligha konung Christiern emoot, begynte honom fattas fetalia. OPetri Kr. 314 (c. 1540). Ij lanng såmlig thid. BtFinlH 4: 364 (1568). Effter stoor mödho och långsamligit arbete. ÅngermDomb. 17/12 1644, fol. 26.
3) till 5 a: långsam; anträffat bl. ss. adv.: långsamt. Apg. 27: 7 (NT 1526). (Prästen skall) läsa .. bönena longsambligha och forstondeligha. OPetri Hb. A 2 b (1529). Almqvist TreFr. 1: 132 (1842).
Spalt L 1451 band 16, 1941