| Publicerad 1941 | Lämna synpunkter |
LÅR lå4r, sbst.2, n.; best. -et; pl. =.
1) den del av en människas ben (se BEN, sbst.1 II 1) l. av vissa djurs bakben som sträcker sig från höften till knät; ngn gg äv. om lårben; förr äv. i utvidgad anv., om länd. Tjocka, smala lår. (Lat.) Femur (sv.) låår eller thet tiucka vtan på låret. VarRerV 6 (1538). (Han) toogh swerdet aff sit höghra låår. Dom. 3: 21 (Bib. 1541; Bib. 1917: länd). (Han fick) ett Musqueteskott på vänstra låret. Nordberg C12 1: 109 (1740). Linné MusReg. 83 (1754; hos insekt). Tullberg Djurr. 99 (1886; hos däggdjur). TurÅ 1935, s. 338. — jfr FÅR-, GROD-, KALV-LÅR m. fl. — särsk.
a) i ordspr. Bättre en gammal widh sitt Låår, än en vng i sitt Håår .. (dvs.) En åldrigh man medh sämia, är bättre än en vnger narr i kijff och träta. Grubb 72 (1665). Man bör sitta sin vän nära, men ej sitta låret af honom. Granlund Ordspr. (c. 1880).
c) slakt. o. kok. om lår(stycke) av ett slaktat djur. Inre, yttre låret, innanlåret resp. ytterlåret. Hes. 24: 4 (Bib. 1541). Tag et stycke rent oxekiött utur låret. Warg 62 (1755). Af det s. k. inre låret (på nötkreatur) .. stekas biffar. Friberg Kokb. 8 (1893). jfr DUBBEL-, FÅR-, INNAN-, KALV-, UTAN-, YTTER-LÅR.
d) i oeg. anv. (jfr 2).
α) (utom i ssgrna LÅR-FJÄDER, -FLÄCK numera nästan bl. i icke fackligt spr.) zool. o. kok. om underben av fågel. Hiärne Underr. 40 (1702). VetAH 1798, s. 236. Behagar dig ett lår eller en vinge? Adlerbeth FörslSAOB (1798).
2) i oeg. o. utvidgad anv., om föremål som står i samband med l. liknar lår.
a) (mera tillf.) om den del av benkläder som omger låret (o. benet), byxben. Hülphers Norrl. 2: 66 (1775).
c) [jfr motsv. anv. i ä. dan. o. färö; med syftning på låringens plats (i förhållande till bogen) o. svängda form; jfr med avs. på bet.-utvecklingen BILLE] (†) låring. SkeppsgR 1544. Ett lybischt skeep, såsom låg acter på lårett um (krigsfartyget) Mars. HH 20: 174 (c. 1585). Tegel E14 169 (1612; om förh. 1565). Girs E14 42 (c. 1630).
-BEN. [fsv. larben] om det stora benet i låret (som upptill ledar mot bäckenet o. nedtill mot skenbenet i underbenet). G1R 29: 385 (1560).
Ssgr: lårben(s)-brott. med. jfr brott I 1. -hals. om den smalaste delen av lårbenets övre del; jfr hals 6 d. Martin Bensj. 112 (1782).
-DYNA, r. l. f. (†) anat., veter. om den bakre (mjuka) delen av låret; jfr dyna, sbst.1 2. Acrel Chir. 373 (1759). —
(1 d α) -FJÄDER. (mindre br.) zool. hos fåglar: benfjäder. Nilsson Fauna II. 2: 181 (1858; hos purpurhäger). —
(1 d α) -FLÄCK. zool. hos vissa sjöfåglar: i färgteckningen skarpt framträdande (vanl. vit) fläck vid ”låret”. Nilsson Fauna II. 2: 516 (1858; hos storskarv). —
-FODER. [sv. dial. lårfo(de)r i bet. 1]
1) benkläder som skydda låren; numera bl. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om kalsonger. KlädkamRSthm 1560 G, s. 16 b. Cederschiöld QvSlägtl. 1: 206 (1836; om kvinnoplagg). Svensson SkånFolkdr. 101 (1935; efter ä. handl.).
2) (i sht förr) ridk. på ridsadel: del av sätet som sträcker sig ned på halva kåpan. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 34 (1836). —
-HUVUD. (mindre br.) anat. lårbenshuvud. Hernquist Hästanat. 10 (1778). Sandström NatArb. 1: 118 (1908). —
-KROK. (i vissa trakter) idrott. benämning på en lek l. ett kraftprov varvid tvenne personer som, vända åt var sitt håll, lagt sig på rygg bredvid varandra o. fattat armkrok, vända upp de närliggande benen o. häkta dem i varandra (samt försöka med plötsliga ryck kasta varandra över ända); i uttr. dra l. hugga lårkrok (jfr hugga, v.1 9 i). LandsmFrågel. 28: 13 (1930). —
-LED, r. l. m. (numera knappast br.) anat. o. veter. höftled. Gyllenius Diar. 197 (c. 1660). LB V. 2: 22 (1908). —
-LÄGG, r. l. m. [jfr isl. lǽrleggr] (†) lårben; äv. i fråga om slaktat djur. VDAkt. 1663, nr 483. Törnewall C 1 b (1694). Cnattingius SnE 52 (1819). —
-RING. särsk. entomol. ss. benämning på ett kort, rörformigt parti av insekternas ben, beläget mellan låret o. höften. Thomson Insect. 249 (1862). Rendahl Brehm 20: 24 (1931). —
-SKENA, r. l. f. (förr) vapenhist. = -taska. ArkliR 1560, avd. 1. 2VittAH 17: 120 (c. 1625). Alm BlVap. 205 (1932). —
-SKIDA, r. l. f. (mindre br.) anat. fast bindvävshinna som omger lårmusklerna. Sönnerberg Loder 187 (1799). Collin Ordl. (1847). —
-SKÄRA, f. (-skera 1560—1561. -skära 1561) (†) = -taska(?). ArkliR 1560, avd. 1. Därs. 1561, avd. 1. —
-SKÄRVA, r. l. f. (förr) vapenhist. = -taska. ArkliR 1561—71, avd. 1. 2VittAH 3: 215 (1572). Spak BlVap. 11 (1890). —
(1 c) -STYCKE.
2) (numera bl. tillf.) om det stycke av benkläder (l. rustning) som betäcker låret. Dalin (1853). UB 6: 114 (1874; på rustning). —
-TASKA. [jfr (ä.) d. laartaske] (förr) vapenhist. om den del av en rustning som i form av ett nedhängande skört täckte lårets framsida. ArkliR 1560, avd. 1. —
-ULL. (i fackspr.) sammanfattande benämning på den ull som sitter på fårets lår o. buk. SvTyHlex. (1851). —
1) [sv. dial. (Dalarna) låra, dansa gammalvals l. nigvals] dansa (eg.: föra låren fram o. tillbaka, röra på låren); äv. med obj. betecknande dans. Är snart i salen, af klackjärn fårad, / den sista nigarevalsen lårad? Karlfeldt FridVis. 22 (1898). Säckpipan låter, / signor Backsello lårar. Dens. FridLustg. 66 (1901).
Spalt L 1456 band 16, 1941