Publicerad 1942   Lämna synpunkter
LÄNSA län3sa2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, NING; -ARE (se avledn.).
Etymologi
[fsv. länza; jfr d. lense, nor. lensa; av mnt. lensen l. holl. lenzen, till mnt. resp. holl. lens (se LÄNS, adj.)]
sjöt. segla med vinden blåsande (l. så att vinden blåser) (nästan) rätt akterifrån (i hårdt väder med få l. intet segel), segla undan vinden, segla (platt) fördevind. Länsa i storm, i hög sjö, i hårdt väder. HFinlÖ 440 (1730). Vi .. länsade i en sjusjungande fart längs Gotlands norra kust. TurÅ 1913, s. 239. Länsa (för god vind). Ramsten o. Stenfelt (1917). — särsk. i uttr. länsa för (vissa segel o. d.), angivande segelföringen under länsningen; särsk. i uttr. länsa för topp och tackel l. för tackel och tåg, förr äv. enbart för tackel, länsa utan att föra segel, låta fartyget av vinden föras fördevind. Och länsede dhe svenske för tachell denn nattenn södher i siönn. HH 20: 185 (c. 1585). För bara undersegel länsade Svenska Lejonet söderåt. Strindberg SvÖ 3: 11 (1884). Sparre Fyrmäst. 29 (1920).
Särsk. förb. (sjöt.): LÄNSA FÖRBI10 04. (Vi) borde .. hafva länsat förbi Rönnskärs udde. Runeberg 4: 177 (1833). —
LÄNSA IN10 4. En kutter länsar in mot slussen. Engström 1Bok 136 (1905). jfr inlänsa. —
LÄNSA UNDAN10 32 l. 40. segla undan vinden, länsa; äv. i uttr. länsa undan (för) vinden (l. stormen). Sturzen-Becker 4: 53 (1862). Cronander Ytstr. 24 (1904). —
LÄNSA UT10 4. PT 1901, nr 81 A, s. 3.
Ssg (sjöt.): LÄNSNINGS-FÖRMÅGA, sbst.1 (sbst.2 se länsa, v.2 ssgr). NF 4: 292 (1880).
Avledn.: LÄNSARE, sbst.1, r. l. m. l. f. sjöt. om fartyg med särskild tanke på dess förmåga att länsa. (Kuttern) har .. visat sig såsom en mycket god länsare. DN 1898, nr 10164 A, s. 2.

 

Spalt L 1672 band 16, 1942

Webbansvarig