Publicerad 1942   Lämna synpunkter
LÖDDARE, äv. LYDDARE, m.; pl. =.
Ordformer
(ly- 1685—1757. lö- 1712—1784, 1854. lödiere 1596 (: hufuudhlödiere))
Etymologi
[fsv. loddare, luddare, lyddere, löddare; jfr isl. loddari; av mnt. lod(d)er, odugling, odåga, spelman, narr (jfr äv. mholl. lodder, slusk, feng. lodor, odugling, loddere, tiggare), motsv. mht. loter, slapp, lättsinnig, odugling, slusk, t. lotter(bube), skälm, landstrykare, i avljudsförhållande till liederlich (se LIDERLIG)]
(†) lekare (se d. o. 1), gycklare; skälm. Tu leer uti tin Gråt som Lyddare och Dårar. Spegel GW 73 (1685). Gyllenborg PVetA 1757, s. 10 (om medeltida förh.). Liljestråle Därs. 1784, s. 25. Schück (1854; ålderdomligt). — jfr HUVUD-LÖDDARE.

 

Spalt L 1808 band 16, 1942

Webbansvarig