Publicerad 1942   Lämna synpunkter
MALLRA mal3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[jfr sv. dial. mallra, långsamt vandra omkring; möjl. samma ord som nor. dial. marla, arbeta smått o. petigt (se Noreen VS 4: 19 (1918))]
(i vissa trakter, vard.)
1) gå l. vandra långsamt, pallra, knalla (se KNALLA, v.2 2 a). SvTyHlex. (1851, 1872). En gubbe mallrar sakta gatan utför. Lo-Johansson StädAnsikt. 82 (1930).
2) bildl., i uttr. det mallrar och går, det går någorlunda bra, det går skapligt, det ”knallar o. går” (se KNALLA, v.2 3 a β). Dä mallrar å går, sa’ Rospiggen när han stod på grund. Granlund Ordspr. (c. 1880). Pan 1925, s. 7.
Särsk. förb. (till 1; i vissa trakter, vard.): MALLRA I VÄG10 0 4. Engström 1Bok 78 (1905). Koch Timmerd. 218 (1913). —
MALLRA SIG FRAM10 0 4. Kurre 1909, nr 50, s. 2.

 

Spalt M 133 band 16, 1942

Webbansvarig