Publicerad 1942   Lämna synpunkter
MANSARD mansa4rd, äv. med fr. uttal, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. skrivet mansarde)
Etymologi
[jfr d. mansard, t. mansarde; av fr. mansarde, till namnet på endera av de franska arkitekterna F. Mansard († 1666) o. J. Hardouin-Mansard († 1708)]
1) byggn. mansardtak; mansardvåning; vindsrum (under mansardtak). Sturtzenbecher (1805). Cygnæus 6: 214 (1851; om mansardrum). Johannenatten .. hade jag smugit mig upp i vår mansard. Ahrenberg Männ. 1: 176 (1904). Lindblom Rokokon 161 (1929).
2) tekn. i oeg. anv., om visst slags apparater för ångning o. torkning av (färg)tryckta textilvaror. HantvB I. 8. 2: 258 (1940). jfr ÅNGNINGS-MANSARD.
Ssgr (till 1; byggn.): MANSARD-FÖNSTER. (utskjutande) fönster anbragt i det nedre, branta partiet av ett mansardtak. Österling Männ. 54 (1910). —
-RUM, n. vindsrum under mansardtak. Snellman Tyskl. 153 (1842). —
-TAK. brutet tak (vars nedre del är brantare än den övre o. ofta försedd med ur takets plan något framskjutande fönster). Wrangel TessPal. 9 (i handl. fr. 1715; om franska förh.). Sturtzenbecher 354 (1805). —
-TAKSTOL~02, äv. ~20. Rothstein Byggn. 475 (1859). —
-VÅNING. våning under mansardtak. GbgStadsfullmH 1892, nr 18, s. 1.
Avledn.: MANSARDERAD, p. adj. [jfr fr. mansardé] (i fackspr.) försedd med mansardtak. Den mansarderade vindsvåningen. SDS 1901, nr 99, s. 2.

 

Spalt M 264 band 16, 1942

Webbansvarig