Publicerad 1942 | Lämna synpunkter |
MARKEGÅNG mar3ke~goŋ2, förr äv. MARKGÅNG l. MARKTGÅNG, r. l. m.; best. -en.
pris som tillämpas i allmänna handeln, marknadspris, gällande pris; särsk. (o. numera bl.) kam. om ett visst av myndigheterna bestämt pris på vissa varor o. tjänstbarheter, avsett att gälla ss. beräkningsgrund vid fastställande av en naturaprestations pänningvärde (t. ex. vid kontant betalning av en avgift l. lön som urspr. är fixerad ss. naturaprestation). G1R 17: 207 (1545). Emeddan jagh dem högre priss satte, änn marcktgången var ij Hamburgh. OxBr. 11: 417 (1627). När säden sälies efter marktgången, så sker soldaten intet förnähr. RP 11: 431 (1646). Oindelte Cronebönder betala deras afrad in natura eller efter Marckgången. Abrahamsson 143 (1726; efter handl. fr. 1698). SFS 1911, nr 62, s. 2.
-DISTRIKT. distrikt (vanl. omfattande ett län) som utgör en enhet med avs. på markegångspris. SFS 1855, nr 33, s. 2. —
-NÄMND, r. l. f. fögderivis utsedd nämnd för uppgörande av prislistor till ledning vid markegångssättningen. SFS 1911, nr 62, s. 3. —
-SÄTTNING. (förrättning för) fastställande av markegångstaxan; stundom konkretare: markegångspris, markegångstaxa. Schultze Ordb. 3926 (c. 1755). Grundskattens utgörande efter de årliga Markegångs-sättningarne. SPF 1840, s. 22. SFS 1918, s. 373. —
-VÄRDE. ngts värde beräknat efter gällande markegångspris; äv. närmande sig bet.: markegångspris. SFS 1855, nr 33, s. 3. Cannelin (1921).
Spalt M 329 band 16, 1942